Gott nytt år!!!!
fredag, december 31, 2010
onsdag, december 29, 2010
KOL
Så var det dags igen då. För ambulansfärd till akuten med modern. Hon var så tät i luftvägarna, att hon bara med största ansträngning fick luft.
KOL är verkligen en helvetessjukdom och jag kan inte förstå rökarna, som utsätter sig för risken att få detta elände.
Så nu är hon inlagd på sjukhuset med kraftig KOL-försämring, hjärtsvikt och lunginflammation. Väldigt tråkigt, eftersom hon precis kommit tillrätta på äldreboendet och börjat känna sig hemma där.
Men, men, nu är det som det är och vi får ta nya tag. Jag hoppas att hon piggar på sig snabbt och kan återvända till boendet snart.
KOL är verkligen en helvetessjukdom och jag kan inte förstå rökarna, som utsätter sig för risken att få detta elände.
Så nu är hon inlagd på sjukhuset med kraftig KOL-försämring, hjärtsvikt och lunginflammation. Väldigt tråkigt, eftersom hon precis kommit tillrätta på äldreboendet och börjat känna sig hemma där.
Men, men, nu är det som det är och vi får ta nya tag. Jag hoppas att hon piggar på sig snabbt och kan återvända till boendet snart.
måndag, december 27, 2010
Vi vann!
Vi vann!! Hipp hurra! "Kör för alla" tog hem segern i Julkörskampen. Det känns verkligen jätteroligt.
Körledaren Caroline af Ugglas, med assisterande make Heinz, får ta åt sig äran. En mer engagerad ledare får man leta efter. Hon är en sådan glädjespridare och förmedlare av positiv energi.
Det går bara inte att ha tråkigt under ett körpass. Den positiva effekten sitter också i under lång tid.
Det sägs att musik bidrar till att frisätta endorfiner i kroppen. Och att till exempel körsång kan ge känslan av ett lyckorus.
Jag är helt benägen att hålla med!
Efter ett träningstillfälle eller ett uppträdande är kroppen och själen i det närmaste salig av lycka.
Varm, gosig, kreativ lycka! Kanske som vid en häftig förälskelse eller vid en förälders villkorslösa stolthet över sitt barn.
Man kan nästan ta på lyckan. Känna hur varm den är. Hur den sprider sig i kroppens alla celler.
Prova på någon gång!
"Kör för alla" har provtillfällen vid varje terminsstart. Och alla kan sjunga. Åtminstone 99 % av oss.
Nu ska vi hämta vårt pris, 20 000 kr, och uppträda igen i Gränby centrum den 16/1. Prissumman ska vi vid samma tillfälle lämna vidare till den ideella föreningen "Grottan" i Uppsala, som arbetar med stadens hemlösa.
Det är också en sak som genererar lycka. Att få ge något till den som behöver. Och att i en svår situation få ta emot något man behöver.
Tack alla ni som röstade på oss. Tänk på att ni också, på detta sätt, bidragit till att sprida både glädje och lycka.
Körledaren Caroline af Ugglas, med assisterande make Heinz, får ta åt sig äran. En mer engagerad ledare får man leta efter. Hon är en sådan glädjespridare och förmedlare av positiv energi.
Det går bara inte att ha tråkigt under ett körpass. Den positiva effekten sitter också i under lång tid.
Det sägs att musik bidrar till att frisätta endorfiner i kroppen. Och att till exempel körsång kan ge känslan av ett lyckorus.
Jag är helt benägen att hålla med!
Efter ett träningstillfälle eller ett uppträdande är kroppen och själen i det närmaste salig av lycka.
Varm, gosig, kreativ lycka! Kanske som vid en häftig förälskelse eller vid en förälders villkorslösa stolthet över sitt barn.
Man kan nästan ta på lyckan. Känna hur varm den är. Hur den sprider sig i kroppens alla celler.
Prova på någon gång!
"Kör för alla" har provtillfällen vid varje terminsstart. Och alla kan sjunga. Åtminstone 99 % av oss.
Nu ska vi hämta vårt pris, 20 000 kr, och uppträda igen i Gränby centrum den 16/1. Prissumman ska vi vid samma tillfälle lämna vidare till den ideella föreningen "Grottan" i Uppsala, som arbetar med stadens hemlösa.
Det är också en sak som genererar lycka. Att få ge något till den som behöver. Och att i en svår situation få ta emot något man behöver.
Tack alla ni som röstade på oss. Tänk på att ni också, på detta sätt, bidragit till att sprida både glädje och lycka.
söndag, december 26, 2010
Himlen har landat
Himlen har landat, lyssna på änglarna och se ljuset. Det är min sammanfattning av prästens predikan på midnattsmässan på julaftonsnatten.
Dessa ord har fastnat i mig. Det var väl också en av avsikterna, kan jag tro. Och måhända har jag gjort min egen tolkning, men de här orden går som ett mantra i mitt huvud.
Himlen har landat....för mig betyder det att vi ska leva här och nu. Himlen finns här på jorden.
Lyssna på änglarna....änglarna vill oss väl, det är dom vi ska lyssna på, dom som vill oss väl.
Se ljuset....vi ska se det positiva, det ljusa och det klara.
Vilket vägval vi än kommer till, vilka val vi än ska göra i livet, kan man tänka på dessa ord. Och låta orden styra oss in på rätt väg.
Jag går väldigt sällan i kyrkan. Det blir nästan bara på julafton. En orsak till att jag går på just den här mässan, är att prästen som alltid håller i den, är precis som en "vanlig" människa. Han pratar enkelt, aldrig högtravande och svårbegripligt.
Jag tror inte heller att jag någon gång tagit till mig orden i en predikan, som jag gjorde just denna julafton.
Det kanske kan bero på att jag just i år firat väldigt lite jul. Inte förberett särskilt mycket. Inte känt någon julstress överhuvudtaget.
Så när jag i min ensamhet promenerade iväg till kyrkan på julaftonskvällen, var kanske mitt sinne ovanligt mottagligt. Öppet och berett att ta emot och tillgodogöra mig.
Nu vill jag fortsätta på den inslagna vägen, tänka att himlen har landat och finns här. Att änglarna och dom som vill mig gott, är dom jag ska lägga vikt vid. Att jag ska se ljuset, inte låta det negativa och mörka styra min väg.
Tack Anders Grape, präst i Enköpings församling.
Dessa ord har fastnat i mig. Det var väl också en av avsikterna, kan jag tro. Och måhända har jag gjort min egen tolkning, men de här orden går som ett mantra i mitt huvud.
Himlen har landat....för mig betyder det att vi ska leva här och nu. Himlen finns här på jorden.
Lyssna på änglarna....änglarna vill oss väl, det är dom vi ska lyssna på, dom som vill oss väl.
Se ljuset....vi ska se det positiva, det ljusa och det klara.
Vilket vägval vi än kommer till, vilka val vi än ska göra i livet, kan man tänka på dessa ord. Och låta orden styra oss in på rätt väg.
Jag går väldigt sällan i kyrkan. Det blir nästan bara på julafton. En orsak till att jag går på just den här mässan, är att prästen som alltid håller i den, är precis som en "vanlig" människa. Han pratar enkelt, aldrig högtravande och svårbegripligt.
Jag tror inte heller att jag någon gång tagit till mig orden i en predikan, som jag gjorde just denna julafton.
Det kanske kan bero på att jag just i år firat väldigt lite jul. Inte förberett särskilt mycket. Inte känt någon julstress överhuvudtaget.
Så när jag i min ensamhet promenerade iväg till kyrkan på julaftonskvällen, var kanske mitt sinne ovanligt mottagligt. Öppet och berett att ta emot och tillgodogöra mig.
Nu vill jag fortsätta på den inslagna vägen, tänka att himlen har landat och finns här. Att änglarna och dom som vill mig gott, är dom jag ska lägga vikt vid. Att jag ska se ljuset, inte låta det negativa och mörka styra min väg.
Tack Anders Grape, präst i Enköpings församling.
fredag, december 24, 2010
onsdag, december 22, 2010
Kura jul
Minus 27 grader!! Det är inte klokt! Jag tror jag gör som Isai, kurar ihop mig i en korg bredvid elementet. Där har han det varmt och mysigt. Även om ett av hans långa öron hänger utanför.Min plan att fira en lugn och avstressad jul, verkar fungera utmärkt. Jag känner faktiskt ingen julstress alls.
Jag jobbar hela dagen imorgon och det som hinns med, det hinns med. Det andra får man klara sig utan.
I vanliga fall är det jag som grejar och donar och fixar inför julen, så situationen är något ovan för maken. För det är mest upp till honom nu, hur mycket ståhej det blir.
Min mors flytt till äldreboendet har fallit extremt väl ut. Hon verkar trivas som fisken i vattnet och ser mer välmående ut, än hon gjort på länge.
Vilken lättnad! Och att ha henne i samma hus som min arbetsplats, har också inneburit en lättnad. Nu kan jag springa upp till henne en stund varje dag.
På julafton tar vi hem henne till oss och så kommer båda sönerna hem. Lugn och ro ska vi ha. Och familjemys!
söndag, december 19, 2010
Motvalls kärring
På min facebooksida har det debatterats flitigt den senaste tiden. Om terrorister och islamister. Och självmordsbombare.
Själv har jag nog framstått som en rabiat muslimhatare. I alla fall tror jag att somliga tror det. Så jag vill passa på att säga att det är jag icke. Inte på något vis.
Däremot gillar jag inte alls det som dessa självmordsbombare och islamister sysslar med. Men jag avskyr ju inte hela folkgrupper för det. Så korkad är inte ens jag.
Men det är tufft att föra fram sådana synpunkter. Likaså är det tufft att säga, som jag gör, att jag står på Israels sida i mellanösternkonflikten.
Men när det gäller dylika frågor kan jag inte vara tyst. Fast ibland ledsnar jag bara. Önskar mig dit pepparn växer. Önskar att jag ska bry mig mindre.
Jag tänker att jag ska lägga ner debatten, men så får jag någon kommentar som triggar igång mig igen. Och så förbannar jag mig själv för att jag låter mig triggas. Och tänker att jag måste välja mina strider. Inte ta strider som dränerar mig. För det är det inte värt.
Att man alltid ska vara så förbaskat motvals!!
Själv har jag nog framstått som en rabiat muslimhatare. I alla fall tror jag att somliga tror det. Så jag vill passa på att säga att det är jag icke. Inte på något vis.
Däremot gillar jag inte alls det som dessa självmordsbombare och islamister sysslar med. Men jag avskyr ju inte hela folkgrupper för det. Så korkad är inte ens jag.
Men det är tufft att föra fram sådana synpunkter. Likaså är det tufft att säga, som jag gör, att jag står på Israels sida i mellanösternkonflikten.
Men när det gäller dylika frågor kan jag inte vara tyst. Fast ibland ledsnar jag bara. Önskar mig dit pepparn växer. Önskar att jag ska bry mig mindre.
Jag tänker att jag ska lägga ner debatten, men så får jag någon kommentar som triggar igång mig igen. Och så förbannar jag mig själv för att jag låter mig triggas. Och tänker att jag måste välja mina strider. Inte ta strider som dränerar mig. För det är det inte värt.
Att man alltid ska vara så förbaskat motvals!!
lördag, december 18, 2010
Min jul
I år blir det en minimalistisk jul för min del. Det är rätt länge sedan jag bestämde mig för det.
Det här året har inneburit så mycket stress, att kropp och själ nu säger ifrån. Inte mer nu.
Jag kurar ihop mig i hemmet och vägrar deltaga i ruschen utanför. Det blir inget överdåd av vare sig julklappar eller julmat. Pengarna gick istället åt till Parisresan häromveckan.
Hemmet kommer att vara lika stökigt som vanligt i jul och de fåtal tomtar som kommer att plockas fram, behöver inte trängas med en massa julpynt.
Det är så skönt att bestämma sig för något sådant här och sen känna att jag följer linjen till punkt och pricka. Att det inte bara är tomma ord, utan innehåll och mening.
För mig ska denna jul innebära umgänge med familjen, vila, eftertanke, kattgos och sen inte så mycket mer!
Det här året har inneburit så mycket stress, att kropp och själ nu säger ifrån. Inte mer nu.
Jag kurar ihop mig i hemmet och vägrar deltaga i ruschen utanför. Det blir inget överdåd av vare sig julklappar eller julmat. Pengarna gick istället åt till Parisresan häromveckan.
Hemmet kommer att vara lika stökigt som vanligt i jul och de fåtal tomtar som kommer att plockas fram, behöver inte trängas med en massa julpynt.
Det är så skönt att bestämma sig för något sådant här och sen känna att jag följer linjen till punkt och pricka. Att det inte bara är tomma ord, utan innehåll och mening.
För mig ska denna jul innebära umgänge med familjen, vila, eftertanke, kattgos och sen inte så mycket mer!
torsdag, december 16, 2010
Högst opassande
Det blev visst ett väldigt rabalder efter publiceringen av den här krönikan i Expressen. För min del uppskattade jag det skrivna. Det var fakta och inget flum. En beskrivning av läget i vårt samhälle.
Men så får man tydligen inte skriva. Nej, nej, allt ska förskönas. Problemskräcken frodas. Stoppa huvudet i sanden och sopa allt under mattan.
Jag är så trött på all flathet i media och hos politikerna. Ingen vågar vara obekväm. Jobbiga sanningar putsas till oigenkännlighet.
Tassa på tå och stryka medhårs, ska vi göra. Annars är det opassande.
Bevare mig väl!
Men så får man tydligen inte skriva. Nej, nej, allt ska förskönas. Problemskräcken frodas. Stoppa huvudet i sanden och sopa allt under mattan.
Jag är så trött på all flathet i media och hos politikerna. Ingen vågar vara obekväm. Jobbiga sanningar putsas till oigenkännlighet.
Tassa på tå och stryka medhårs, ska vi göra. Annars är det opassande.
Bevare mig väl!
tisdag, december 14, 2010
Fullt ös
I söndags deltog kören "Kör för alla" i Julkörskampen i Gränby centrum i Uppsala. Det är en körtävling som pågår fram till jul. Det var trångt, men mycket trivsamt och lyckat.
Har ni lust, får ni väldigt gärna gå in och rösta på oss. Vinner vi, skänker vi hela vinsten, 20 000 kr, till den ideella föreningen "Grottan", som arbetar med hemlösa i Uppsala. Rösta HÄR!Vid alla framträdanden som vi gör, går intäkterna till välgörande ändamål. Det är något som är viktigt för vår körledare Caroline af Ugglas.
Härom veckan hade vi en konsert i universitetsaulan i Uppsala, då fick vi ihop mer än 28 000 kr, som gick till Stadsmissionen i Uppsala.
Kören betyder oerhört mycket för mig. Det är en sån glädje att få sjunga. Och inte minst att få ta del av Carolines enorma energi och sprallighet.
Nu har kören juluppehåll, men i slutet av januari drar vi igång igen. Då är målet konserten vi ska ha i Berwaldhallen i vår med Martin Stenmarck.
Det ni!
söndag, december 12, 2010
Min Gud
Jag tänker på Guden som finns inom mig. Den Guden vill inte att jag dödar, utan istället att jag blir så bra som just jag kan bli. Den Guden vill att jag ska förtjäna ett gott liv här på jorden. Här och nu.
Genom mina handlingar och att vara så bra som jag kan vara, ger jag den Guden möjlighet att sprida sin lärdom, som ringar på vattnet.
Den Guden finns i luften vi andas, i marken vi går på och i vattnet som fyller oss. Det är bara att ta emot och sprida vidare.
Nu låter vi annan typ av religionsutövare få fäste i vårt land. Religionsutövare som ser våld som en nödvändighet för att förankra sin tro hos fler och fler människor. Det är en trosinriktning som härbärgerar att stort hat till oliktänkande. De oliktänkande har inget existensberättigande enligt dessa människors läror.
Vi måste också beakta att dessa utövare tillhör en extrem, politisk fraktion av det muslimska samhället.
Vår muslimske granne i dörren bredvid, tar förmodligen också avstånd från dessa avskyvärda handlingar.
Däremot måste vi inse att denna farliga gren av islam, växer sig allt starkare i vårt västerländska, sekulära samhälle.
Att den kan attrahera unga invandrarkillar i de segregerade gettona, som vi har skapat här i landet.
Och att detta är något som det ofta talas tyst om i massmedia och bland politikerna. Denna återhållsamhet i rapporteringen, skapar naturligtvis en grogrund för främlingsfientliga krafter. Det är en enkel ekvation.
Muslimska sedvänjor och bruk ges, kanske på grund av någon slags rädsla att bli kallad rasist, en allt större plats i vårt samhälle.
Jag säger ingalunda att min gudstro är bättre än någon annans, utan det är när tro övergår till ett användande av våld, som jag känner sådan avsky.
Att man legitimerar användandet av våld, genom att hänvisa till Gud.
Jag tror inte att den guden finns, som förespråkar våld. Jag tror inte heller att det finns någon gud som vill att kvinnor ska stenas till döds. Eller vill att kvinnors ansikten och kroppar ska skylas av heltäckande tyg.
Inte heller vill guden att små flickor ska skäras i underlivet.
Någon sådan Gud finns inte, det är min fulla och fasta övertygelse.
Genom mina handlingar och att vara så bra som jag kan vara, ger jag den Guden möjlighet att sprida sin lärdom, som ringar på vattnet.
Den Guden finns i luften vi andas, i marken vi går på och i vattnet som fyller oss. Det är bara att ta emot och sprida vidare.
Nu låter vi annan typ av religionsutövare få fäste i vårt land. Religionsutövare som ser våld som en nödvändighet för att förankra sin tro hos fler och fler människor. Det är en trosinriktning som härbärgerar att stort hat till oliktänkande. De oliktänkande har inget existensberättigande enligt dessa människors läror.
Vi måste också beakta att dessa utövare tillhör en extrem, politisk fraktion av det muslimska samhället.
Vår muslimske granne i dörren bredvid, tar förmodligen också avstånd från dessa avskyvärda handlingar.
Däremot måste vi inse att denna farliga gren av islam, växer sig allt starkare i vårt västerländska, sekulära samhälle.
Att den kan attrahera unga invandrarkillar i de segregerade gettona, som vi har skapat här i landet.
Och att detta är något som det ofta talas tyst om i massmedia och bland politikerna. Denna återhållsamhet i rapporteringen, skapar naturligtvis en grogrund för främlingsfientliga krafter. Det är en enkel ekvation.
Muslimska sedvänjor och bruk ges, kanske på grund av någon slags rädsla att bli kallad rasist, en allt större plats i vårt samhälle.
Jag säger ingalunda att min gudstro är bättre än någon annans, utan det är när tro övergår till ett användande av våld, som jag känner sådan avsky.
Att man legitimerar användandet av våld, genom att hänvisa till Gud.
Jag tror inte att den guden finns, som förespråkar våld. Jag tror inte heller att det finns någon gud som vill att kvinnor ska stenas till döds. Eller vill att kvinnors ansikten och kroppar ska skylas av heltäckande tyg.
Inte heller vill guden att små flickor ska skäras i underlivet.
Någon sådan Gud finns inte, det är min fulla och fasta övertygelse.
lördag, december 11, 2010
Julen är inte för alla
Skamligt, är det, att vi i vårt välfärdssamhälle behandlar äldre människor som en belastning, utan rättigheter.
En 91-årig kvinna ges inte möjlighet att fira julafton med sin dotter. Även hon till åren kommen förstås.
Är man 91 år är naturligtvis risken stor att just denna julafton, är den sista i livet. För dottern är det samtidigt kanske den sista julen, som hon har möjlighet att fira med sin gamla mor.
Gå in här och skriv på. Kämpa för den mänskliga rättigheten att få fira jul med familjen!
En 91-årig kvinna ges inte möjlighet att fira julafton med sin dotter. Även hon till åren kommen förstås.
Är man 91 år är naturligtvis risken stor att just denna julafton, är den sista i livet. För dottern är det samtidigt kanske den sista julen, som hon har möjlighet att fira med sin gamla mor.
Gå in här och skriv på. Kämpa för den mänskliga rättigheten att få fira jul med familjen!
fredag, december 10, 2010
Rösta rösta
Igår kväll hade kören en konsert för vänner och bekanta i universitetsaulan i Uppsala. Det blev nära nog en magisk afton. Allt stämde och det kändes bara underbart.
På söndag går Julkörskampen av stapeln. Jag hoppas förstås att det går lika bra då och att massor av människor röstar på oss.
Vid alla våra framträdanden går intäkterna till välgörande ändamål. Igår var det ingen entréavgift, men däremot fanns Stadsmissionen på plats med insamlingsbössor.
Första pris i Julkörskampen är 20 000 kr. Om vi vinner har vi bestämt att skänka pengarna till föreningen "Grottan", som arbetar med hemlösa i Uppsala.
Så håll nu alla tummar och gå in och rösta på oss!
På söndag går Julkörskampen av stapeln. Jag hoppas förstås att det går lika bra då och att massor av människor röstar på oss.
Vid alla våra framträdanden går intäkterna till välgörande ändamål. Igår var det ingen entréavgift, men däremot fanns Stadsmissionen på plats med insamlingsbössor.
Första pris i Julkörskampen är 20 000 kr. Om vi vinner har vi bestämt att skänka pengarna till föreningen "Grottan", som arbetar med hemlösa i Uppsala.
Så håll nu alla tummar och gå in och rösta på oss!
torsdag, december 09, 2010
KÖR FÖR ALLA
heter min kör. Det glömde jag att skriva i förra inlägget. Hur ska ni kunna gå in på nätet och rösta på oss, om ni inte vet vad vi heter?
Det är nog inte heller lätt att känna igen mig, på filmen som kommer att läggas ut. Jag är ju lite kort i rocken och kan ha otur att hamna bakom någon lång människa.
De sånger, som vi ska sjunga på tävlingen, är inte några traditionella julsånger, men sångfröken Caroline af Ugglas har bestämt att de sångerna är julsånger. Och fröken kan man ju inte säga emot, eller hur?
Det är nog inte heller lätt att känna igen mig, på filmen som kommer att läggas ut. Jag är ju lite kort i rocken och kan ha otur att hamna bakom någon lång människa.
De sånger, som vi ska sjunga på tävlingen, är inte några traditionella julsånger, men sångfröken Caroline af Ugglas har bestämt att de sångerna är julsånger. Och fröken kan man ju inte säga emot, eller hur?
onsdag, december 08, 2010
En röst för de hemlösa
Just nu är det intensiva körförberedelser på gång. Kör, som i sjunga, inte som i köra bil.
Imorgon är det konsert för vänner och bekanta och på söndag deltar vi i Julkörskampen.
Hoppas att ni går in och lyssnar på oss på nätet och framför allt röstar på oss!
Första pris är 20 000 kr. Om vi vinner, skänker vi pengarna till "Grottan", som arbetar med de hemlösa i Uppsala.
Vi såg väldigt många uteliggare i Paris och bara tanken på hur de hemlösa har det i vårt kalla land, får en att rysa.
Så lyssna på oss live, i Gränby centrum, på söndag kl. 14 eller gå in på nätet i efterhand och lyssna och rösta!
Imorgon är det konsert för vänner och bekanta och på söndag deltar vi i Julkörskampen.
Hoppas att ni går in och lyssnar på oss på nätet och framför allt röstar på oss!
Första pris är 20 000 kr. Om vi vinner, skänker vi pengarna till "Grottan", som arbetar med de hemlösa i Uppsala.
Vi såg väldigt många uteliggare i Paris och bara tanken på hur de hemlösa har det i vårt kalla land, får en att rysa.
Så lyssna på oss live, i Gränby centrum, på söndag kl. 14 eller gå in på nätet i efterhand och lyssna och rösta!
måndag, december 06, 2010
Paris-så blev det
Shoppat i Paris
Eiffeltornet var stängt
Okänd glad man
Jag har en särskild begåvning eller vad man nu ska kalla det. För det är nämligen så att jag alltid somnar när jag sätter mig i en farkost som rör på sig. Det kan vara i en taxi, en buss eller ett flygplan. Ja, så länge jag inte kör själv förstås. Men dylika fordon kör aldrig jag.
Alltså har jag nu sovit mig igenom flygresan till och från Paris. Mitt resesällskap tycker i allmänhet att jag är ett mycket tråkigt sällskap. Det var speciellt uppenbart när jag sov mig igenom en bussresa till Italien. Och till Skottland.
I Paris mötte oss solen. Sen gömde den sig. Och släppte fram regnet istället. Så i ett regnvått Paris har vi vandrat ohyggligt många steg. Affärer har besökts, men någon shoppinggalning är jag inte, så mitt fynd blev enbart ett par kängor. Gröna Dr Martens. Supersnygga!
Eiffeltornet skulle också besegras, men dessvärre var det stängt på grund av halkrisk. Vi nordbor kan tycka att det är en aning fånigt att stänga något på grund av halka, men det hjälpte inte. Stängt var och förblev det.
Judiska museet besöktes också. Medföljande maken kan inte riktigt förstå mitt intresse för gamla religioner och för problematiken i Israel med omnejd. Han tyckte att det besöket kändes rätt onödigt.
I museishopen inhandlade jag ett halsband. Det var mitt andra shoppingfynd i Paris.
En kväll tillbringade vi på det berömda Moulin Rouge. Där bjöds det på dansande barbröstade, långbenta damer. Och champagne. Ja, bjöds och bjöds. Det är inte med sanningen överensstämmande precis. Hutlöst dyrt var det. Jag kunde tycka att det besöket var aningens onödigt.
Jag hade kunnat dansa barbröstad, dock ej långbent, för maken, för en betydligt billigare penning.
Mycket mat och vin har intagits förstås. Både gott och lite mindre gott. Den franska maten verkar vara befriad från mjölkprodukter, för min mjölkallergi har inte besvärat mig alls. Ostar avstår jag alltid ifrån.
Dock kan maken tycka att mina matvanor är något ansträngande, då jag inte vill ha "såsig" mat. Åt till exempel lax med pasta, som dröp av någon slags sås och det tyckte jag var riktigt läbbigt. Jag vill ha "torr" mat, med mycket grönsaker. Gärna massor med gröna blad.
När jag sen började äta upp myntabladen i Mojiton, som jag drack sista kvällen, då fick maken liksom nog.
Nåja, nu är jag tillbaka i hemmets lugna vrå, vädret är lika dystert och deprimerande som tidigare. Katten Isai har levt studentliv i Stockholm under helgen och även han verkar uppskatta att komma hem.
onsdag, december 01, 2010
Vurpa på rumpan
På fredag åker jag som sagt till Paris. Ni anar inte hur skönt det ska bli med lite semester. Att säga att det är mycket nu, är en kraftig underdrift.
Lite smolk i glädjebägaren blev det dock idag, när den tilltänkta vikarien på grund av tråkiga omständigheter, inte kan vikariera för mig på fredag och måndag. Jag känner mig lite orolig för den personens skull, men situationen på jobbet verkar i alla fall lösa sig med en annan vikarie.
Sen kom nästa chock, då det idag visade sig att en väldigt nära arbetskamrat har drabbats av en svår sjukdom.
Det verkar inte vara någon ände på eländet.
Till råga på allt cyklade jag omkull idag. Men tack och lov kunde jag resa mig upp oskadd. Något benbrott finns det verkligen inte tid och plats för!
Lite smolk i glädjebägaren blev det dock idag, när den tilltänkta vikarien på grund av tråkiga omständigheter, inte kan vikariera för mig på fredag och måndag. Jag känner mig lite orolig för den personens skull, men situationen på jobbet verkar i alla fall lösa sig med en annan vikarie.
Sen kom nästa chock, då det idag visade sig att en väldigt nära arbetskamrat har drabbats av en svår sjukdom.
Det verkar inte vara någon ände på eländet.
Till råga på allt cyklade jag omkull idag. Men tack och lov kunde jag resa mig upp oskadd. Något benbrott finns det verkligen inte tid och plats för!
söndag, november 28, 2010
Rötter
Bloggeriet går fortfarande på sparlåga. Tar mig igenom en dag i sänder, med fullspäckade arbetsdagar. Modern har nu flyttat in på äldreboendet och jag har ännu inte fått i ordning på allt i hennes lilla lägenhet där.
Hennes tidigare lägenhet ska nu tömmas och säljas. Och där finns så mycket, så mycket. Jag har äntligen hittat spår till det förflutna. Min mor är uppväxt i fosterhem, vilket jag inte fick reda på förrän jag blev vuxen. Då fick jag reda på att mina kära morföräldrar inte var hennes riktiga föräldrar. Utan mormor var i själva verket hennes moster.
Hon har aldrig någonsin velat prata om detta, men nu har jag hittat gamla papper, där hennes biologiska föräldrar och andra släktingar namnges.
Jag har alltid känt mig rotlös och historielös, så jag hoppas att dessa pusselbitar kan göra mitt livspussel mer komplett.
Att det finns olösta gåtor i ens livssituation är något man känner på sig i tidig ålder. Och ju äldre man blir, är det här med rötter något som känns nödvändigt att utforska.
Så ha överseende med mig. Jag är mer än lovligt tankspridd och disträ. I fredags glömde jag totalt bort att jag skulle gå ut på restaurang med mina kära panchiskompisar. Det kom jag på när jag vaknade kl. 04 på lördagmorgonen. Skäms på mig!
På fredag åker jag till Paris över helgen. Det blir förhoppningsvis några dagar för vila och eftertanke. God mat, gott vin och lite julshopping också förstås, måste det bli tid för.
Trevlig 1:a advent kära vänner!
Hennes tidigare lägenhet ska nu tömmas och säljas. Och där finns så mycket, så mycket. Jag har äntligen hittat spår till det förflutna. Min mor är uppväxt i fosterhem, vilket jag inte fick reda på förrän jag blev vuxen. Då fick jag reda på att mina kära morföräldrar inte var hennes riktiga föräldrar. Utan mormor var i själva verket hennes moster.
Hon har aldrig någonsin velat prata om detta, men nu har jag hittat gamla papper, där hennes biologiska föräldrar och andra släktingar namnges.
Jag har alltid känt mig rotlös och historielös, så jag hoppas att dessa pusselbitar kan göra mitt livspussel mer komplett.
Att det finns olösta gåtor i ens livssituation är något man känner på sig i tidig ålder. Och ju äldre man blir, är det här med rötter något som känns nödvändigt att utforska.
Så ha överseende med mig. Jag är mer än lovligt tankspridd och disträ. I fredags glömde jag totalt bort att jag skulle gå ut på restaurang med mina kära panchiskompisar. Det kom jag på när jag vaknade kl. 04 på lördagmorgonen. Skäms på mig!
På fredag åker jag till Paris över helgen. Det blir förhoppningsvis några dagar för vila och eftertanke. God mat, gott vin och lite julshopping också förstås, måste det bli tid för.
Trevlig 1:a advent kära vänner!
fredag, november 26, 2010
onsdag, november 24, 2010
Skamvåld
I vårt moderna, västerländska samhälle, dör årligen flickor och kvinnor, genom utkastning från balkonger och genom vettlös knivslakt. Allt utfört av män, ofta närstående, som till exempel fäder och bröder.
Kan vi tänka oss in i detta? Tänk om vår granne Kalle Johansson, kastade ut sin tjugoåriga dotter Stina från balkongen. Hur skulle vi reagera då? Hur skulle media reagera? Politikerna? Tänk efter...
Det är en skam för Sverige att denna fråga inte tas tag i, av ansvariga politiker. Det är en avsaknad av såväl mod som civilkurage hos journalister och politiker. En flathet utan dess like.
Varför agerar inte landets aktiva feminister? Eller andra frihetskämpar? Varför äger denna fråga ingen prioritet?
Varför låter vi medeltida kulturella traditioner, som går ut på att släcka någons liv, ske utan protester och rabalder?
Vad har jämlikhetstänket tagit vägen? Det som vi trott oss vara så duktiga på i det här landet. Det som vi slagit oss på bröstet för.
Dessa mördade kvinnor och flickor har aldrig någonsin upplevt en enda minut av jämlikhet. Sin dödskamp har de fått föra i total ensamhet, övergivna och skickade in i döden av dem som stod dem närmast.
söndag, november 21, 2010
Så mycket
Så mycket bloggeri, blir det dessvärre inte tid för just nu. Vardagarna är sprängfyllda med jobb, jobb och åter jobb.
Den lilla lediga tiden går nu åt till mamsens flytt till äldreboendet. Och allt som en flytt för med sig.
Sen är det en körsångintensiv period nu. En konsert ska ges för vänner och bekanta, deltagande i en körsångstävling och i torsdag hade kören celebert besök av Kikki Danielsson.
Men allt som har med kören att göra ger mig så otroligt mycket glädje och energi, att jag förhoppningsvis klarar allt annat som hopar sig.
Återkommer snart som en bättre bloggare!
Den lilla lediga tiden går nu åt till mamsens flytt till äldreboendet. Och allt som en flytt för med sig.
Sen är det en körsångintensiv period nu. En konsert ska ges för vänner och bekanta, deltagande i en körsångstävling och i torsdag hade kören celebert besök av Kikki Danielsson.
Men allt som har med kören att göra ger mig så otroligt mycket glädje och energi, att jag förhoppningsvis klarar allt annat som hopar sig.
Återkommer snart som en bättre bloggare!
torsdag, november 18, 2010
Vill inte alla ha låst om sig på nätterna?
Nu kan vi läsa om hur dementa personer låses in på äldreboenden på nätterna. Det låter rent förskräckligt, men alternativet är olåsta dörrar och vem vill ha det så? Låser vi inte alla om oss på nätterna?
Ska man undvika detta, så finns det bara en lösning. Kommunerna måste få mer pengar till äldreomsorgen, så att varje avdelning på boendena kan bemannas dygnet runt.
Det är enkel matematik, inte alls svårt att räkna ut.
Ska man undvika detta, så finns det bara en lösning. Kommunerna måste få mer pengar till äldreomsorgen, så att varje avdelning på boendena kan bemannas dygnet runt.
Det är enkel matematik, inte alls svårt att räkna ut.
tisdag, november 16, 2010
Snabba ryck
Nu är det snabba ryck minsann! I fredags fick den lilla modern erbjudande om plats på ett äldreboende. I lördags var vi där och tittade, igår tackade hon ja och idag har jag hämtat nyckeln. Lägenheten står tom, så det blir inflyttning omgående.
Så nu blir det till att flytta över både saker och gumma. Hon kan bara ta med sig en bråkdel av sina möbler och saker, resten får jag försöka avyttra på något sätt. Värst är nog att bli av med hennes mängder med böcker. Tyvärr har dottern = jag, ärvt hennes bokintresse, så här hemma får jag nog inte plats med en enda bok till.
Sen ska hennes lägenhet säljas så fort som möjligt. Den är mycket sliten och kanhända måste den rustas före försäljningen.
Att hon nu kommer att bo i närheten av mitt jobb, ser jag ju både för- och nackdelar med. Vi får se hur det går. Men jag tror dock att fördelarna överväger nackdelarna.
Så nu blir det till att flytta över både saker och gumma. Hon kan bara ta med sig en bråkdel av sina möbler och saker, resten får jag försöka avyttra på något sätt. Värst är nog att bli av med hennes mängder med böcker. Tyvärr har dottern = jag, ärvt hennes bokintresse, så här hemma får jag nog inte plats med en enda bok till.
Sen ska hennes lägenhet säljas så fort som möjligt. Den är mycket sliten och kanhända måste den rustas före försäljningen.
Att hon nu kommer att bo i närheten av mitt jobb, ser jag ju både för- och nackdelar med. Vi får se hur det går. Men jag tror dock att fördelarna överväger nackdelarna.
söndag, november 14, 2010
Mona går
Så avgår då Mona. Inte en dag för tidigt, om ni frågar mig. Hon och partiet har fört en otidsenlig politik. Nu krävs förnyelse av stora mått, för att komma igen.
Arbetarklassen är inte längre vad den har varit och nu för tiden ärver man inte partitillhörigheten av sina föräldrar.
Sverige är inte det industrisamhälle, som vi har varit vana vid. De traditionella industriarbetarna är snart ett minne blott.
Dagens arbetare är mer välutbildade och kräver en annan sorts politik.
Politikersverige måste också våga ta tag i obekväma frågor. Vi får inte ett bättre samhälle, bara för att vissa frågor tystas ner.
Nu är det upp till bevis för partiet. Att skapa en politik för det moderna Sverige.
Arbetarklassen är inte längre vad den har varit och nu för tiden ärver man inte partitillhörigheten av sina föräldrar.
Sverige är inte det industrisamhälle, som vi har varit vana vid. De traditionella industriarbetarna är snart ett minne blott.
Dagens arbetare är mer välutbildade och kräver en annan sorts politik.
Politikersverige måste också våga ta tag i obekväma frågor. Vi får inte ett bättre samhälle, bara för att vissa frågor tystas ner.
Nu är det upp till bevis för partiet. Att skapa en politik för det moderna Sverige.
lördag, november 13, 2010
Rostig bitch
Idag är det en stor dag. Jag ska nämligen titta på en lägenhet på ett äldreboende. Nej, nej det är inte jag som ska flytta dit, utan det är mamsen som fått ett boendeerbjudande.
Så hon och jag tar oss en titt på lägenheten på eftermiddagen.
Men ska jag vara ärlig är jag väldigt kluven inför detta. För lägenheten och äldreboendet är nämligen beläget i samma hus som jag jobbar. Jättepraktiskt på många sätt, naturligtvis, men samtidigt är det kanske inte helt bekvämt för personalen att ha en anhörig så nära.
Å andra sidan är jag en väldigt snäll anhörig. Så länge allt fungerar som det ska. Men gudarna ska veta att jag kan vara en riktig bitch, om det behövs.
För då blir jag obekväm och jobbig, inte lätt att tas med.
Häromdagen sa jag till min jobbarkompis, att jag ibland skulle önska att jag var som en teflonpanna. Där inget fastnar, allt rinner ut.
Istället är jag som en rostig gammal järngryta, där precis allt fastnar. Och blir vidbränt.
Och ibland kan jag känna, att somliga vill slänga ut den här gamla järngrytan tillsammans med diskvattnet!
Så hon och jag tar oss en titt på lägenheten på eftermiddagen.
Men ska jag vara ärlig är jag väldigt kluven inför detta. För lägenheten och äldreboendet är nämligen beläget i samma hus som jag jobbar. Jättepraktiskt på många sätt, naturligtvis, men samtidigt är det kanske inte helt bekvämt för personalen att ha en anhörig så nära.
Å andra sidan är jag en väldigt snäll anhörig. Så länge allt fungerar som det ska. Men gudarna ska veta att jag kan vara en riktig bitch, om det behövs.
För då blir jag obekväm och jobbig, inte lätt att tas med.
Häromdagen sa jag till min jobbarkompis, att jag ibland skulle önska att jag var som en teflonpanna. Där inget fastnar, allt rinner ut.
Istället är jag som en rostig gammal järngryta, där precis allt fastnar. Och blir vidbränt.
Och ibland kan jag känna, att somliga vill slänga ut den här gamla järngrytan tillsammans med diskvattnet!
onsdag, november 10, 2010
Barnplågeri
Här är en bra och läsvärd artikel om mardrömsprogrammet, som jag skrev om i förra inlägget. Detta program som har blivit veckans snackis, och undra på det!
Något så enfaldigt och dumt har jag inte sett på år och dar!
Vad är det för fel, på de vuxna i programmet? Vad vill de bevisa genom att göra sina barn till osjälvständiga och imbecilla idioter?
Det är inte på gränsen till barnplågeri, det ÄR barnplågeri!
Något så enfaldigt och dumt har jag inte sett på år och dar!
Vad är det för fel, på de vuxna i programmet? Vad vill de bevisa genom att göra sina barn till osjälvständiga och imbecilla idioter?
Det är inte på gränsen till barnplågeri, det ÄR barnplågeri!
måndag, november 08, 2010
MardrömsTV
Det känns som om jag har fått en svårartad chock! Tittade nämligen nyss på TV-programmet "Ung & bortskämd". Först var jag övertygad om att det var en dröm. En mycket ond och elak dröm.
Sen insåg jag att jag faktiskt var vaken. Och att det var riktiga människor i TV:n. Och att de människorna som medverkade, faktiskt är landets hopp. De ska styra Sverige in i framtiden.
De ska ta hand om dig och mig på ålderns höst. De ska forma skolan för våra barnbarn. De ska driva klimatfrågor och se till att vi värnar om de svaga och sjuka i samhället.
Är det någon mer än jag som blir rädd och får panik? Som allvarligt överväger en enkel biljett till yttre Mongoliet?
Jag har för övrigt varit i Mongoliet och tycker att det är ett underbart land.
Nej, jag sätter mitt hopp till att det faktiskt var en mardröm. Jag har inte alls sett det där programmet. Nej, nej absolut inte.
För det får inte, får inte finnas människor med sådan attityd.
Sen insåg jag att jag faktiskt var vaken. Och att det var riktiga människor i TV:n. Och att de människorna som medverkade, faktiskt är landets hopp. De ska styra Sverige in i framtiden.
De ska ta hand om dig och mig på ålderns höst. De ska forma skolan för våra barnbarn. De ska driva klimatfrågor och se till att vi värnar om de svaga och sjuka i samhället.
Är det någon mer än jag som blir rädd och får panik? Som allvarligt överväger en enkel biljett till yttre Mongoliet?
Jag har för övrigt varit i Mongoliet och tycker att det är ett underbart land.
Nej, jag sätter mitt hopp till att det faktiskt var en mardröm. Jag har inte alls sett det där programmet. Nej, nej absolut inte.
För det får inte, får inte finnas människor med sådan attityd.
lördag, november 06, 2010
De utsatta
Häromdagen sa jag till min jobbarkompis att jag nog ska bli demensminister! Det var ett skämt, med en allvarlig underton.
Våra demenssjuka är en mycket utsatt grupp, som själva inte kan föra sin talan.
Ni läste kanske om bloggisen Anders Jacobssons far, som blev kidnappad, nerdrogad och skinnad på sina besparingar av hänsynslösa förbrytare.
Själv misstänker jag att min mamma också har blivit av med pengar under mystiska omständigheter. När jag för ett år sedan äntligen fick insyn i hennes ekonomi fick jag en chock.
Instoppat bakom böckerna i en bokhylla, fanns otaliga räkningar. Obetalda. Och massor med påminnelser.
Det visade sig då att hon hade tagit en rad olika prenumerationer på allt från tidningar, historiska uppslagsverk, diverse lotterier, till strumpor. Och naturligtvis inte betalat för allt detta.
Jag lyckades övertala henne att ge mig fullmakt till hennes bankkonto och då fick jag nästa chock. På hennes konto fanns 44 kronor. Efter att ha arbetat ett helt liv, aldrig unnat sig vare sig resor, nöjesliv eller kläder, hade hon 44 kronor kvar.
Nu kunde jag börja följa hennes uttag och såg att hon kunde gå till bankomaten ena dagen och ta ut 900 kr, två dagar senare kunde hon ta ut 700 kr och så fortsatte det. Dag efter dag.
Självklart frågade jag henne om hon gav bort pengar till någon, men det kunde hon inte svara på.
Då startade jag direkt ett konto och började flytta över pengar från hennes konto, så fort hennes pension kom in. Annars fanns ingen möjlighet att betala hennes räkningar.
Sen började mitt arbete med att kontakta alla företag, som hon tackat ja till prenumerationer hos. Självklart fick jag lov att betala dessa skulder, men fick dem dyrt och heligt att lova att aldrig mer kontakta min mor.
För det är ju så att det är telefonförsäljare som lurar på människor dessa köp. Och jag har hört många anhöriga berätta om denna problematik.
Sen "nixade" jag hennes telefon och skaffade hemligt nummer. Och beställde eftersändning av hennes post till mig. Men man är ändå inte skyddad. Företag man tidigare har haft kontakt med, fortsätter att ringa, trots "nixningen". Men jag kan i alla fall stoppa fortsatta prenumerationer, i och med att posten kommer till mig.
Rätt ofta droppar det in brev från den ena lustiga föreningen efter den andra, som tackar henne för alla bidrag genom åren och så undrar de om hon vill fortsätta att stödja dem.
Nu är hon sedan några månader försämrad i sin KOL och har också legat på sjukhus, och har inte haft möjlighet att ta ut pengar själv.
Hon vistas nu på ett korttidsboende och hennes demens har eskalerat så till den vida grad att hon inte är så motsträvig längre. Hon har själv bestämt att hon inte kan bo kvar i sin lägenhet och vill nu absolut komma till ett äldreboende.
De enda krav hon har, säger hon, är att det finns en spis och ett kylskåp och att hon får fortsätta att röka.
En ansökan till särskilt boende är inlämnad och nu går vi i väntans tider.
Och min fundering om en demensminister är fullt befogad. Dessa utsatta människor måste få samhällets stöd. Vi blir äldre och äldre och i och med det drabbas fler av demenssjukdomar och riskerar att hamna i klorna på människor med oärliga avsikter.
Våra demenssjuka är en mycket utsatt grupp, som själva inte kan föra sin talan.
Ni läste kanske om bloggisen Anders Jacobssons far, som blev kidnappad, nerdrogad och skinnad på sina besparingar av hänsynslösa förbrytare.
Själv misstänker jag att min mamma också har blivit av med pengar under mystiska omständigheter. När jag för ett år sedan äntligen fick insyn i hennes ekonomi fick jag en chock.
Instoppat bakom böckerna i en bokhylla, fanns otaliga räkningar. Obetalda. Och massor med påminnelser.
Det visade sig då att hon hade tagit en rad olika prenumerationer på allt från tidningar, historiska uppslagsverk, diverse lotterier, till strumpor. Och naturligtvis inte betalat för allt detta.
Jag lyckades övertala henne att ge mig fullmakt till hennes bankkonto och då fick jag nästa chock. På hennes konto fanns 44 kronor. Efter att ha arbetat ett helt liv, aldrig unnat sig vare sig resor, nöjesliv eller kläder, hade hon 44 kronor kvar.
Nu kunde jag börja följa hennes uttag och såg att hon kunde gå till bankomaten ena dagen och ta ut 900 kr, två dagar senare kunde hon ta ut 700 kr och så fortsatte det. Dag efter dag.
Självklart frågade jag henne om hon gav bort pengar till någon, men det kunde hon inte svara på.
Då startade jag direkt ett konto och började flytta över pengar från hennes konto, så fort hennes pension kom in. Annars fanns ingen möjlighet att betala hennes räkningar.
Sen började mitt arbete med att kontakta alla företag, som hon tackat ja till prenumerationer hos. Självklart fick jag lov att betala dessa skulder, men fick dem dyrt och heligt att lova att aldrig mer kontakta min mor.
För det är ju så att det är telefonförsäljare som lurar på människor dessa köp. Och jag har hört många anhöriga berätta om denna problematik.
Sen "nixade" jag hennes telefon och skaffade hemligt nummer. Och beställde eftersändning av hennes post till mig. Men man är ändå inte skyddad. Företag man tidigare har haft kontakt med, fortsätter att ringa, trots "nixningen". Men jag kan i alla fall stoppa fortsatta prenumerationer, i och med att posten kommer till mig.
Rätt ofta droppar det in brev från den ena lustiga föreningen efter den andra, som tackar henne för alla bidrag genom åren och så undrar de om hon vill fortsätta att stödja dem.
Nu är hon sedan några månader försämrad i sin KOL och har också legat på sjukhus, och har inte haft möjlighet att ta ut pengar själv.
Hon vistas nu på ett korttidsboende och hennes demens har eskalerat så till den vida grad att hon inte är så motsträvig längre. Hon har själv bestämt att hon inte kan bo kvar i sin lägenhet och vill nu absolut komma till ett äldreboende.
De enda krav hon har, säger hon, är att det finns en spis och ett kylskåp och att hon får fortsätta att röka.
En ansökan till särskilt boende är inlämnad och nu går vi i väntans tider.
Och min fundering om en demensminister är fullt befogad. Dessa utsatta människor måste få samhällets stöd. Vi blir äldre och äldre och i och med det drabbas fler av demenssjukdomar och riskerar att hamna i klorna på människor med oärliga avsikter.
tisdag, november 02, 2010
Ingen tjejtjusare
Har jag inte blivit ståtlig? Ser ni mina stora, eleganta öron och min slingriga svans? Jag har ju liksom tagit kommandot här hemma och blivit den som bestämmer över mattider och sånt.Jag försöker uppfostra matte så gott det går och har i alla fall lärt henne att cykla hem på lunchen och ge mig mat.
Har hon tur hinner hon äta lite själv. För vi ska ju hinna med en gosestund också.
På kvällarna, efter att hon gett mig mat, så ska vi leka. Vi leker ofta tafatt och så biter jag henne i fötterna.
Sen gosar vi ett tag i soffan.
Jag sitter ofta och spanar ut genom köksfönstret. Jag fick själv se till att ta bort blommorna från fönsterbrädan, för jag kan ju inte sitta där och spana om det står fullt med blomkrukor på brädan.
Något annat som jag tydligen också får ta hand om, är att riva ner tapeter. Jag tycker faktiskt att de är riktigt fula och matte borde själv riva ner dem, men det är sånt som jag får sköta.
Häromveckan lämnade hon in mig på ett konstigt ställe. Jag var rädd att hon hade tröttnat på mig och lämnat bort mig för evigt.
Det fanns en massa andra katter där och stora, skälliga hundar. Sen var det några människor som höll på med mig och så minns jag faktiskt inget mer, förrän jag vaknade under en filt. Jag kände mig trött och yr i huvudet.
När jag låg där under filten, funderade jag på om jag nån gång mer skulle få se min matte. Just då kom en av människorna och berättade att matte satt och väntade på mig! Så glad jag blev!
Vi åkte hem igen och matte berättade att jag nu var kastrerad. Och att inga kattflickor skulle vara intresserade av mig.
Bryr mig inte, tänkte jag. Har ju matte. Hon duger bra. Och eftersom hon inte är helt lätt att uppfostra, så har jag fullt upp. Skulle verkligen inte hinna med att uppvakta några tjejer!
måndag, november 01, 2010
Tack o tack
Med den här underbara melodin, i en fantastisk version, vill jag tacka alla som kommenterat och stöttat mig efter mitt förra inlägg.
Lyssna och njut!
söndag, oktober 31, 2010
Ut ur garderoben
Min mamma är nu på ett korttidsboende. I fredags ringde de därifrån till mig och meddelade att hon måste in till akuten igen, på grund av andningsproblem.
På akuten konstaterades det att hennes KOL hade försämrats och att det nu var viktigt att hon tar sin inhalationsmedicin varje dag. Så hon fick återvända till boendet på kvällen.
Fem dagar tidigare, i måndags, hade jag bett dem ordna så att ett nytt recept på hennes inhalationer utfärdades, för hon tyckte själv att andningen var sämre. Och hon hade ingen sådan medicin i bostaden och inget uttag kvar på receptet.
Inga problem, sa man. Jag erbjöd mig att hämta ut medicinen, men det behövdes inte alls. Det skulle de fixa.
Igår ringde kommunens joursköterska mig och bad mig åka till apoteket och hämta ut hennes inhalationer, för nu var hon dålig igen. Sköterskan hade försökt hämta ut den, men eftersom endast ett privat apotek var öppet, så gällde inte hennes kredit där. Den gäller bara på apoteket som boendet/hemtjänsten använder. Och medicinen kostade nästan 400 kr.
De hade alltså inte hämtat ut den än! Och det här gör mig vansinnigt arg. Här fick en dement och förvirrad kvinna, med svår KOL åka till akuten i fredags och var nära att behöva åka in igen igår, på grund av slarv.
Tänk om jag inte funnits, då hade hon inte fått sin medicin i helgen.
Som vårdplanerare har jag och mitt team fått ta emot oerhört många klagomål gällande detta boende. Så det här är inte första gången missar inträffar.
För några månader sen var jag där för att göra en vårdplanering och upptäcker att mannen, en yngre man, som vi skulle planera hemgång för, var dödssjuk. Han var extremt uttorkad. Jag skickade honom direkt till sjukhus och man visste inte ens om han skulle överleva ambulanstransporten. Sjukhuset tackade mig via telefon, för att jag skickat in honom.
Naturligtvis gjorde jag en anmälan om detta, vilket ledde till en anmälan enligt Lex Maria.
Jag har legat lågt och inte pratat så mycket utåt om detta, för trots allt vill jag vara solidarisk med min arbetsgivare. Till vilken korttidsboendet hör. Men det känns som om man lägger locket på och vi i teamet får stå där själva och ta hand om alla klagomål.
Vi har fått höra hur man muntligen kränker anhöriga och hur medicinska misstag görs.
Det är säkert inte bra för mig att skriva om detta på det här viset. Men som jag någon gång tidigare skrivit, så har jag inte många rädslor kvar. Och jag kan stå för vartenda ord.
På akuten konstaterades det att hennes KOL hade försämrats och att det nu var viktigt att hon tar sin inhalationsmedicin varje dag. Så hon fick återvända till boendet på kvällen.
Fem dagar tidigare, i måndags, hade jag bett dem ordna så att ett nytt recept på hennes inhalationer utfärdades, för hon tyckte själv att andningen var sämre. Och hon hade ingen sådan medicin i bostaden och inget uttag kvar på receptet.
Inga problem, sa man. Jag erbjöd mig att hämta ut medicinen, men det behövdes inte alls. Det skulle de fixa.
Igår ringde kommunens joursköterska mig och bad mig åka till apoteket och hämta ut hennes inhalationer, för nu var hon dålig igen. Sköterskan hade försökt hämta ut den, men eftersom endast ett privat apotek var öppet, så gällde inte hennes kredit där. Den gäller bara på apoteket som boendet/hemtjänsten använder. Och medicinen kostade nästan 400 kr.
De hade alltså inte hämtat ut den än! Och det här gör mig vansinnigt arg. Här fick en dement och förvirrad kvinna, med svår KOL åka till akuten i fredags och var nära att behöva åka in igen igår, på grund av slarv.
Tänk om jag inte funnits, då hade hon inte fått sin medicin i helgen.
Som vårdplanerare har jag och mitt team fått ta emot oerhört många klagomål gällande detta boende. Så det här är inte första gången missar inträffar.
För några månader sen var jag där för att göra en vårdplanering och upptäcker att mannen, en yngre man, som vi skulle planera hemgång för, var dödssjuk. Han var extremt uttorkad. Jag skickade honom direkt till sjukhus och man visste inte ens om han skulle överleva ambulanstransporten. Sjukhuset tackade mig via telefon, för att jag skickat in honom.
Naturligtvis gjorde jag en anmälan om detta, vilket ledde till en anmälan enligt Lex Maria.
Jag har legat lågt och inte pratat så mycket utåt om detta, för trots allt vill jag vara solidarisk med min arbetsgivare. Till vilken korttidsboendet hör. Men det känns som om man lägger locket på och vi i teamet får stå där själva och ta hand om alla klagomål.
Vi har fått höra hur man muntligen kränker anhöriga och hur medicinska misstag görs.
Det är säkert inte bra för mig att skriva om detta på det här viset. Men som jag någon gång tidigare skrivit, så har jag inte många rädslor kvar. Och jag kan stå för vartenda ord.
fredag, oktober 29, 2010
Polisen hallå
Ingen kan precis kalla mig för en flitig bloggerska just nu, för det är väl det minsta jag är. Vet inte var tiden tar vägen. Det måste vara tidstjuvar i farten! Kan man göra en anmälan till polisen kanske? Min tid är stulen!
"Kan du ge nåt signalement?", säger säkert polisen då. Vad svarar man på det? Jag menar, tiden har ju ingen färg eller så. Men storleken kan jag ange. Den är väääldigt liten, min tid. Helt förkrympt faktiskt.
Ungefär som när man tvättar ulltröjan i 60 grader och den kommer ut som en bebiströja. Precis så är min tid. Liten och kompakt. Räcker inte till.
Fast man kan ju undra vad en tjuv ska med den där lilla ulltiden att göra. Vem har användning för den?
Nej, jag vill ha tillbaka min ulltid. I naturlig storlek. Mjuk och varm ska den vara. Och lös och ledig.
Har nån sett min ulltid?
"Kan du ge nåt signalement?", säger säkert polisen då. Vad svarar man på det? Jag menar, tiden har ju ingen färg eller så. Men storleken kan jag ange. Den är väääldigt liten, min tid. Helt förkrympt faktiskt.
Ungefär som när man tvättar ulltröjan i 60 grader och den kommer ut som en bebiströja. Precis så är min tid. Liten och kompakt. Räcker inte till.
Fast man kan ju undra vad en tjuv ska med den där lilla ulltiden att göra. Vem har användning för den?
Nej, jag vill ha tillbaka min ulltid. I naturlig storlek. Mjuk och varm ska den vara. Och lös och ledig.
Har nån sett min ulltid?
torsdag, oktober 28, 2010
Här och nu
Jag är fortfarande inne i en period där tiden bara svischar iväg. När jag körde från körsången i Uppsala ikväll, såg jag ljusslingor på hus och i träd. Är inte det lite tidigt? Det är väl inte jul riktigt än? Men som sagt, tiden går fort och snart är vi där.
Just nu repar vi inför höstterminens gästartistbesök. Det är Kikki Danielsson, som kommer på besök till kören.
Och sista gången den här terminen, ska vi ha en liten konsert för vänner och bekanta.
Vårens stora konsert har vi i Berwaldhallen. Då ska Martin Stenmarck uppträda tillsammans med oss.
Visst har jag häftiga grejer att se fram emot?
Arbetslivet är fortfarande inne i en intensiv period. Vi i vårdplaneringsteamet vårdplanerar för glatta livet.
Det är mycket känslor i omlopp, för vi träffar ofta människor i kris. När stora olyckor eller katastrofer inträffar, sätts stora resurser till. Men när enskilda människor hamnar i kris, har samhället inte alls denna beredskap.
Då står den lilla människan rätt ensam.
Ibland känns det som om alla dessa öden gräver hål i min hjärna. Att man sen träffar en kollega, som precis har gått i pension och som ett brev på posten drabbats av en svår sjukdom, gör ju inte precis att tankeverksamheten minskar.
Nej, här och nu är det enda rätta. Lev här och nu. Vi har inte den blekaste aning om vad morgondagen för med sig.
Just nu repar vi inför höstterminens gästartistbesök. Det är Kikki Danielsson, som kommer på besök till kören.
Och sista gången den här terminen, ska vi ha en liten konsert för vänner och bekanta.
Vårens stora konsert har vi i Berwaldhallen. Då ska Martin Stenmarck uppträda tillsammans med oss.
Visst har jag häftiga grejer att se fram emot?
Arbetslivet är fortfarande inne i en intensiv period. Vi i vårdplaneringsteamet vårdplanerar för glatta livet.
Det är mycket känslor i omlopp, för vi träffar ofta människor i kris. När stora olyckor eller katastrofer inträffar, sätts stora resurser till. Men när enskilda människor hamnar i kris, har samhället inte alls denna beredskap.
Då står den lilla människan rätt ensam.
Ibland känns det som om alla dessa öden gräver hål i min hjärna. Att man sen träffar en kollega, som precis har gått i pension och som ett brev på posten drabbats av en svår sjukdom, gör ju inte precis att tankeverksamheten minskar.
Nej, här och nu är det enda rätta. Lev här och nu. Vi har inte den blekaste aning om vad morgondagen för med sig.
tisdag, oktober 26, 2010
Zzzzzz
Ikväll har jag varit på bio. Eller rättare sagt syjunta. Fast vi syr aldrig, utan det kan bli bio eller nåt annat skoj.
Nu blev det tyvärr inte så skoj. Filmen vi såg, "Lyckan, kärleken och meningen med livet", var riktigt långtråkig.
Finfina miljöer från Rom, Bali och Indien, men annars zzzzzzzz........
Nu blev det tyvärr inte så skoj. Filmen vi såg, "Lyckan, kärleken och meningen med livet", var riktigt långtråkig.
Finfina miljöer från Rom, Bali och Indien, men annars zzzzzzzz........
måndag, oktober 25, 2010
Drogad i rutan
Vad hade Kleerup intagit innan detta framträdande? Fanns det inte någon ansvarskännande människa på redaktionen, som kunde ha ingripit?
Det känns bara tragiskt att se och höra honom svamla på det här viset. Och mannen bredvid, varför gjorde inte han någonting?
Vi har ett ansvar, inte bara för oss själva, utan för arbetskollegor och andra i vår omgivning.
Stöttning, medmänsklighet och empati, borde vi kunna bjuda på ibland.
Det känns bara tragiskt att se och höra honom svamla på det här viset. Och mannen bredvid, varför gjorde inte han någonting?
Vi har ett ansvar, inte bara för oss själva, utan för arbetskollegor och andra i vår omgivning.
Stöttning, medmänsklighet och empati, borde vi kunna bjuda på ibland.
söndag, oktober 24, 2010
En H special
Idag har jag varit och fikat på Hummelstabaren. Det är ett ställe som nästan har kultstatus. Det har funnits i evigheter och har öppet dygnet runt, årets alla dagar. Alltid fullt med folk där.
Baren får alltid full pott, när tidningar betygsätter vägkrogar.
Tyvärr känns det som om stället går mot sin egen begravning. För imorgon invigs nämligen nya E18.
Att vi får den nya vägen är naturligtvis otroligt bra, men risken finns att baren tappar massor med kunder, när trafiken inte längre går förbi.
Den lilla byn, som baren ligger i, där jag för övrigt har bott under några år, riskerar också att bli en ren sovstad.
Men vi får väl se vad som händer, en del kanske väljer att ta omvägen för att få sig en Hummelsta special!
Baren får alltid full pott, när tidningar betygsätter vägkrogar.
Tyvärr känns det som om stället går mot sin egen begravning. För imorgon invigs nämligen nya E18.
Att vi får den nya vägen är naturligtvis otroligt bra, men risken finns att baren tappar massor med kunder, när trafiken inte längre går förbi.
Den lilla byn, som baren ligger i, där jag för övrigt har bott under några år, riskerar också att bli en ren sovstad.
Men vi får väl se vad som händer, en del kanske väljer att ta omvägen för att få sig en Hummelsta special!
Mycket bättre
Jag blev så härligt positivt överraskad av programmet "Så mycket bättre", som visades igår. Fantastisk musik och en varm ton mellan deltagarna.
Så skönt med ett program som inte går ut på förnedring. Som inte går ut på att visa människans sämsta sidor.
Petras och DiLevas tolkningar av Berghagens visor kommer jag att bära med mig länge.
Så skönt med ett program som inte går ut på förnedring. Som inte går ut på att visa människans sämsta sidor.
Petras och DiLevas tolkningar av Berghagens visor kommer jag att bära med mig länge.
lördag, oktober 23, 2010
Efter pausen
Har haft en ofrivillig bloggpaus denna vecka. Någon tid för bloggande har icke infunnit sig.
Ett par dagar spenderades i huvudstaden. Vi var ca 20 personer från arbetet, som konfererade och diskuterade i dagarna två.
På kvällen gjordes en guidad spökvandring i Gamla stan. Vi såg gamla hus och trånga gränder. Fick höra om blodiga slag och bestialiska mord. Dessvärre syntes inget spöke till.
Några arbetskamrater hyser stor skräck för spöken. Jag är naturligtvis motvalls och gillar spöken och hade sett fram emot att stifta närmare bekantskap med ett storstadsdito.
Efter dessa intensiva dagar har veckan rullat på i samma takt. Mycket på jobbet och superrolig körsång i torsdagskväll.
Denna termin kommer kören att få besök av Kikki Danielsson, så nu repar vi "Bra vibrationer" för fullt.
Min moder har anlänt till ett korttidsboende, och där var jag på besök igårkväll. Hon pratar mycket om att "åka hem", men när man pratar närmare om vad hem är, så är det inte lägenheten hon pratar om, utan något helt annat hem.
Jag har inte lyckats klura ut vad hon menar, men det är förmodligen något som ligger långt tillbaka i tiden.
Kattpojken Isai, har också varit på äventyr denna vecka. Han blev nämligen kastrerad i måndags och det har förlöpt helt utan komplikationer.
Han är lika vild och glad som förut, och som vanligt ständigt hungrig. Nu finns det en risk för övervikt, efter kastreringen, så en mer noggrann kosthållning är nog att föredra.
Helgen kommer att innehålla en del sång, en del besök hos mor och en stor del kattgos.
Och bloggläsning, inte minst!
Ett par dagar spenderades i huvudstaden. Vi var ca 20 personer från arbetet, som konfererade och diskuterade i dagarna två.
På kvällen gjordes en guidad spökvandring i Gamla stan. Vi såg gamla hus och trånga gränder. Fick höra om blodiga slag och bestialiska mord. Dessvärre syntes inget spöke till.
Några arbetskamrater hyser stor skräck för spöken. Jag är naturligtvis motvalls och gillar spöken och hade sett fram emot att stifta närmare bekantskap med ett storstadsdito.
Efter dessa intensiva dagar har veckan rullat på i samma takt. Mycket på jobbet och superrolig körsång i torsdagskväll.
Denna termin kommer kören att få besök av Kikki Danielsson, så nu repar vi "Bra vibrationer" för fullt.
Min moder har anlänt till ett korttidsboende, och där var jag på besök igårkväll. Hon pratar mycket om att "åka hem", men när man pratar närmare om vad hem är, så är det inte lägenheten hon pratar om, utan något helt annat hem.
Jag har inte lyckats klura ut vad hon menar, men det är förmodligen något som ligger långt tillbaka i tiden.
Kattpojken Isai, har också varit på äventyr denna vecka. Han blev nämligen kastrerad i måndags och det har förlöpt helt utan komplikationer.
Han är lika vild och glad som förut, och som vanligt ständigt hungrig. Nu finns det en risk för övervikt, efter kastreringen, så en mer noggrann kosthållning är nog att föredra.
Helgen kommer att innehålla en del sång, en del besök hos mor och en stor del kattgos.
Och bloggläsning, inte minst!
måndag, oktober 18, 2010
Strykdags
Att sitta här ikväll, är något som jag egentligen inte borde. Istället borde jag stryka lite kläder och packa en väska inför trippen till Stockholm. Tåget går tidigt imorgonbitti och två intensiva dagar väntar.
Imorgon lämnar också min mor sjukhuset, för att åka till ett korttidsboende. Tyvärr kan jag inte vara med henne imorgon, men förhoppningsvis går det bra och jag får besöka henne när jag kommer tillbaka.
Kattskrutten far omkring som ett jehu ikväll. Jag trodde att han skulle vara trött och medtagen efter kastreringen, men han är på sitt bästa humör.
Så några ledsamheter vilar inte hos den lilla krabaten. Han har väl inte förstått vad dagens konstigheter kommer att leda till. Och att det är matte som ligger bakom tokigheterna!
Imorgon lämnar också min mor sjukhuset, för att åka till ett korttidsboende. Tyvärr kan jag inte vara med henne imorgon, men förhoppningsvis går det bra och jag får besöka henne när jag kommer tillbaka.
Kattskrutten far omkring som ett jehu ikväll. Jag trodde att han skulle vara trött och medtagen efter kastreringen, men han är på sitt bästa humör.
Så några ledsamheter vilar inte hos den lilla krabaten. Han har väl inte förstått vad dagens konstigheter kommer att leda till. Och att det är matte som ligger bakom tokigheterna!
söndag, oktober 17, 2010
Paris nästa
Jag har tills för något år sedan, varit galen i att resa. Men så upphörde mitt reseintresse helt plötsligt. Blev mättad på något sätt.
De två senaste somrarna har det blivit korta bilturer här hemma, istället för utlandsresor.
Nu börjar jag känna en liten, liten reslängtan igen. Så en weekendresa till Paris står nu på programmet. I början av december.
Får se om den trippen kan väcka reslusten till liv igen.
I veckan är det en annan tripp som står på tur. Till huvudstaden. På tisdag åker hela min enhet iväg på två dagars planeringskonferens. Med hotellövernattning.
Sånt kan vara roligt och kreativt.
Imorgon väntar en annan stor händelse. Ja, inte för mig, men väl för kattpojken Isai. Han ska nämligen till veterinären. För kastrering.
Så i framtiden är det bara mattegos som gäller, för den stiliga katten.
De två senaste somrarna har det blivit korta bilturer här hemma, istället för utlandsresor.
Nu börjar jag känna en liten, liten reslängtan igen. Så en weekendresa till Paris står nu på programmet. I början av december.
Får se om den trippen kan väcka reslusten till liv igen.
I veckan är det en annan tripp som står på tur. Till huvudstaden. På tisdag åker hela min enhet iväg på två dagars planeringskonferens. Med hotellövernattning.
Sånt kan vara roligt och kreativt.
Imorgon väntar en annan stor händelse. Ja, inte för mig, men väl för kattpojken Isai. Han ska nämligen till veterinären. För kastrering.
Så i framtiden är det bara mattegos som gäller, för den stiliga katten.
fredag, oktober 15, 2010
I sjön
Lite stolt är jag över vad mina jobbarkompisar och jag har åstadkommit! Äntligen är projektet sjösatt och igång.
Igår informerade vi kollegor, i en fullsatt fullmäktigesal, om vårt arbete.
Och vi har det så trevligt på jobbet! Det är en ren fröjd att gå dit.
På tisdag och onsdag blir det dock ett litet avbrott. Då åker hela enheten som jag tillhör, på planeringskonferens i Stockholm.
Men först en lugn och avslappnad helg!
Igår informerade vi kollegor, i en fullsatt fullmäktigesal, om vårt arbete.
Och vi har det så trevligt på jobbet! Det är en ren fröjd att gå dit.
På tisdag och onsdag blir det dock ett litet avbrott. Då åker hela enheten som jag tillhör, på planeringskonferens i Stockholm.
Men först en lugn och avslappnad helg!
torsdag, oktober 14, 2010
Chiball
Ni som undrar vad chiball är för något, kan gå in på den här sidan. Där finns bland annat en video, som visar hur chiballövningarna ser ut.
Nu är ju inte jag sådär elegant, när jag gör övningarna. Det är nog mer Bambi på hal is, över mig.
Men jag är övertygad om att det är en nyttig träningsform. Det är mycket teknik, andning och koordination. Både knoppen och kroppen får motion.
Och balansövningarna är väldigt bra för oss skelettsköra kvinnor. Visserligen landar man väl rätt mjukt om man faller, men det är nog bra att förebygga fall genom att träna balansen.
Kvinnodominansen på passen är total. Tror inte att det är särskilt macho att träna chiball.
Mer tantcho!
Nu är ju inte jag sådär elegant, när jag gör övningarna. Det är nog mer Bambi på hal is, över mig.
Men jag är övertygad om att det är en nyttig träningsform. Det är mycket teknik, andning och koordination. Både knoppen och kroppen får motion.
Och balansövningarna är väldigt bra för oss skelettsköra kvinnor. Visserligen landar man väl rätt mjukt om man faller, men det är nog bra att förebygga fall genom att träna balansen.
Kvinnodominansen på passen är total. Tror inte att det är särskilt macho att träna chiball.
Mer tantcho!
onsdag, oktober 13, 2010
Det löser sig
Jag har två hobbies eller fritidsintressen eller vad man nu ska kalla det. Det ena är att gå på chiball på onsdagkvällarna, det andra är att sjunga i kören på torsdagkvällarna.
Sen är naturligtvis gos med katten ett stort intresse och att läsa böcker. De här grejerna är mina andningshål. Det är där jag hämtar energi. Lust och glädje.
Är så tacksam över att jag har dessa energigivare. Tillvaron har varit extremt energislukande den senaste tiden, med hög arbetsbelastning på jobbet och privata bekymmer med min mor.
Idag lättade minst en stor gråsten från mitt bröst. När jag hälsade på min mor på sjukhuset, frågade hon nämligen mig om jag tyckte att hon skulle söka ett annat boende.
Det var som om hon hade ett ögonblick av klarsyn. Som om hon just då kände och insåg att boendet i den egna lägenheten inte längre var något alternativ.
En annan sak har också gjort mig glad. Hon har inte varit till tandläkaren på många, många år. Tänderna har ramlat ut och hon är i det närmaste tandlös.
Häromdagen ringde jag till tandläkaren på sjukhuset och berättade hennes historia. Samma dag fick hon komma dit och har nu påbörjat en behandling av munnen. Fantastiskt bra service!
Och hon har glatt berättat för mig att hon har varit till tandläkaren. Jag låtsades förstås att jag var helt ovetande.
Så ibland löser sig saker. Det går vägen nästan alldeles av sig själv. Och jag känner en stor tacksamhet över att jag omges av så underbara människor. Härliga arbetskamrater och goda vänner, både i riktiga livet och på nätet.
Nu börjar jag se framåt igen!
Sen är naturligtvis gos med katten ett stort intresse och att läsa böcker. De här grejerna är mina andningshål. Det är där jag hämtar energi. Lust och glädje.
Är så tacksam över att jag har dessa energigivare. Tillvaron har varit extremt energislukande den senaste tiden, med hög arbetsbelastning på jobbet och privata bekymmer med min mor.
Idag lättade minst en stor gråsten från mitt bröst. När jag hälsade på min mor på sjukhuset, frågade hon nämligen mig om jag tyckte att hon skulle söka ett annat boende.
Det var som om hon hade ett ögonblick av klarsyn. Som om hon just då kände och insåg att boendet i den egna lägenheten inte längre var något alternativ.
En annan sak har också gjort mig glad. Hon har inte varit till tandläkaren på många, många år. Tänderna har ramlat ut och hon är i det närmaste tandlös.
Häromdagen ringde jag till tandläkaren på sjukhuset och berättade hennes historia. Samma dag fick hon komma dit och har nu påbörjat en behandling av munnen. Fantastiskt bra service!
Och hon har glatt berättat för mig att hon har varit till tandläkaren. Jag låtsades förstås att jag var helt ovetande.
Så ibland löser sig saker. Det går vägen nästan alldeles av sig själv. Och jag känner en stor tacksamhet över att jag omges av så underbara människor. Härliga arbetskamrater och goda vänner, både i riktiga livet och på nätet.
Nu börjar jag se framåt igen!
tisdag, oktober 12, 2010
Ännu en dåre
Den här artikeln om våldtäkterna i Örebro, är nog något av det mest korkade som jag har läst.
Är det ett problem att kvinnor strövar omkring, till synes orädda? Eh...??
Problemet är väl att minst en dåre, överfallit och i flera fall våldtagit kvinnor, som rört sig i en viss del av staden.
Att sen hävda att det här inte är någonting, om man jämför med krypskyttar i Sarajevo, ja det gör artikeln om möjligt ännu mer idiotisk.
Är det ett problem att kvinnor strövar omkring, till synes orädda? Eh...??
Problemet är väl att minst en dåre, överfallit och i flera fall våldtagit kvinnor, som rört sig i en viss del av staden.
Att sen hävda att det här inte är någonting, om man jämför med krypskyttar i Sarajevo, ja det gör artikeln om möjligt ännu mer idiotisk.
söndag, oktober 10, 2010
Åt skogen
Åt skogen var de, mina blodsockerprover, som jag tog hos diabetessköterskan häromsistens. Det förvånar mig inte, eftersom jag har haft en del symtom som tytt på detta under den senaste tiden.
Och vad som är hönan och vad som är ägget i det här fallet, är inte helt lätt att reda ut. Om stressen och tröttheten beror på högt blodsocker eller om det höga blodsockret lett till stress och trötthet.
Nåväl, vi får se om doktorn kan räta ut en del frågetecken och vad han har för förslag angående medicineringen. Och min livsföring.
Dagen idag ska i alla fall vara en skapligt lugn dag. Igårkväll var äldste sonen sonen här på middag, med sin nya flickvän. Ja, hon är i alla fall flicka och vän, så jag antar att hon är flickvän. Han är inte så tydlig med såna saker, den käre sonen D.
Men det var en ytterst trevlig tjej.
På tal om det här med flickvän, så har kattpojken Isai börjat närma sig könsmognaden. Han är nu mycket intresserad av ytterdörren och det som eventuellt kan gömma sig därute.
Han kommer dock inte få några större möjligheter att utforska det, för nästa måndag läggs han under kniven.
Det kan låta grymt, men i alla fall för en innehankatt är det ju absolut nödvändigt med kastration.
Så han får nöja sig med att pussa på matte i fortsättningen, mer avancerat än så blir det inte!
Och vad som är hönan och vad som är ägget i det här fallet, är inte helt lätt att reda ut. Om stressen och tröttheten beror på högt blodsocker eller om det höga blodsockret lett till stress och trötthet.
Nåväl, vi får se om doktorn kan räta ut en del frågetecken och vad han har för förslag angående medicineringen. Och min livsföring.
Dagen idag ska i alla fall vara en skapligt lugn dag. Igårkväll var äldste sonen sonen här på middag, med sin nya flickvän. Ja, hon är i alla fall flicka och vän, så jag antar att hon är flickvän. Han är inte så tydlig med såna saker, den käre sonen D.
Men det var en ytterst trevlig tjej.
På tal om det här med flickvän, så har kattpojken Isai börjat närma sig könsmognaden. Han är nu mycket intresserad av ytterdörren och det som eventuellt kan gömma sig därute.
Han kommer dock inte få några större möjligheter att utforska det, för nästa måndag läggs han under kniven.
Det kan låta grymt, men i alla fall för en innehankatt är det ju absolut nödvändigt med kastration.
Så han får nöja sig med att pussa på matte i fortsättningen, mer avancerat än så blir det inte!
fredag, oktober 08, 2010
Dags igen
Känner mig lite gladare idag. För igår började nämligen kören. Den lilla glädjespriderskan Caroline af Ugglas har en förmåga att träffa så rätt, när hon förmedlar sin sångglädje och energi.
Igår såldes även hennes senaste skiva och nyutkomna bok, till förmånliga priser. Boken började jag läsa direkt när jag kom hem. Det verkar vara en väldigt öppen och rak skildring av människan Caroline.
Nu blir det påfyllning av energi varje torsdag. Det tas tacksamt emot!
Igår såldes även hennes senaste skiva och nyutkomna bok, till förmånliga priser. Boken började jag läsa direkt när jag kom hem. Det verkar vara en väldigt öppen och rak skildring av människan Caroline.
Nu blir det påfyllning av energi varje torsdag. Det tas tacksamt emot!
onsdag, oktober 06, 2010
Smärtsamt
Idag hade min mamma packat en kasse på sjukhuset. Hon skulle gå hem, sa hon. Men det kan du inte, försökte jag säga, du får komma till ett korttidsboende ett tag. Tills armen blir bra.
Jag vill bo hemma på xxx-gatan, säger hon. Oändligt sorgligt.
Och det är så smärtsamt, så smärtsamt....
Jag vill bo hemma på xxx-gatan, säger hon. Oändligt sorgligt.
Och det är så smärtsamt, så smärtsamt....
tisdag, oktober 05, 2010
Läs den här
Alldeles nyligen har jag läst en bok, som jag har fått av författaren Anders Jacobsson. Det är Anders första vuxenroman, "Alla mina andetag bär ditt namn".
Det är en varm bok om mänsklig styrka, om kärlek, om svek, om de spår som varje själ, varje möte och varje beslut lämnar inom oss. Som vi bär med oss i vår ryggsäck för evigt.
En ryggsäck som hos vissa är fjäderlätt att bära, men som hos andra är tung som bly.
Bokens huvudperson, Gad Gustaf Grecke, har en ryggsäck som kräver en stark bärare. För det här är en bärare som har utsatts för hårda prövningar, i form av föräldrars svek och andra vuxnas respektlösa kränkande.
Att med ett sådant bagage resa sig upp, ta tillvara lärdomar och sedan gå vidare, kräver en speciell människa. Han är just en sådan människa, Gad Gustaf Grecke.
En människa med stor integritet. Med orubblig beslutsamhet och som går sina helt egna vägar.
Gad bär sin tunga ryggsäck genom puberteten och ungdomen, av och till får vi också följa Gad betydligt senare i livet.
Emellanåt avbryts texten av ren poesi. Det är Gads upplevelser och tankeliv i diktform.
Boken är så lätt och följsamt skriven. Lätt att ta till sig och svår att lägga ifrån sig.
Det är en läsupplevelse som leder till eftertanke. Som ibland vrider om den där elefanttunga ångestnäven i bröstet.
Det här är första delen i en trilogi och det känns alldeles nödvändigt att få ta del av Gads fortsatta livsvandring.
Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge.
Det är en varm bok om mänsklig styrka, om kärlek, om svek, om de spår som varje själ, varje möte och varje beslut lämnar inom oss. Som vi bär med oss i vår ryggsäck för evigt.
En ryggsäck som hos vissa är fjäderlätt att bära, men som hos andra är tung som bly.
Bokens huvudperson, Gad Gustaf Grecke, har en ryggsäck som kräver en stark bärare. För det här är en bärare som har utsatts för hårda prövningar, i form av föräldrars svek och andra vuxnas respektlösa kränkande.
Att med ett sådant bagage resa sig upp, ta tillvara lärdomar och sedan gå vidare, kräver en speciell människa. Han är just en sådan människa, Gad Gustaf Grecke.
En människa med stor integritet. Med orubblig beslutsamhet och som går sina helt egna vägar.
Gad bär sin tunga ryggsäck genom puberteten och ungdomen, av och till får vi också följa Gad betydligt senare i livet.
Emellanåt avbryts texten av ren poesi. Det är Gads upplevelser och tankeliv i diktform.
Boken är så lätt och följsamt skriven. Lätt att ta till sig och svår att lägga ifrån sig.
Det är en läsupplevelse som leder till eftertanke. Som ibland vrider om den där elefanttunga ångestnäven i bröstet.
Det här är första delen i en trilogi och det känns alldeles nödvändigt att få ta del av Gads fortsatta livsvandring.
Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge.
måndag, oktober 04, 2010
Morotens dag
Bild: Fotoakuten.se
Nå, har ni glufsat i er några kanelbullar idag, på Kanelbullens dag?
Inte har väl jag, som är en mjölkallergisk diabetiker med trivselvikt, varit så ohälsosam och glupsk att jag stoppat i mig en sån onyttighet?
Näe, oh...eh...jo...en bara. Bara en bulle slank ner till kvällsfikat.
En stackars bulle.
Måste ju hålla på traditioner och så...Det är ju en viktig dag för landet...kunde nästan vara nationaldag...
Imorgon får det bli morot till fikat. Morotens dag, vore inte det något att införa?
Inte har väl jag, som är en mjölkallergisk diabetiker med trivselvikt, varit så ohälsosam och glupsk att jag stoppat i mig en sån onyttighet?
Näe, oh...eh...jo...en bara. Bara en bulle slank ner till kvällsfikat.
En stackars bulle.
Måste ju hålla på traditioner och så...Det är ju en viktig dag för landet...kunde nästan vara nationaldag...
Imorgon får det bli morot till fikat. Morotens dag, vore inte det något att införa?
söndag, oktober 03, 2010
Goddag yxskaft
Goddag yxskaft är det när jag pratar med min mamma numer. Besöker henne en stund på sjukhuset varje dag och hon har inte den blekaste aning om var hon befinner sig. Hon har fått mycket kraftiga minnesstörningar sen hon kom in på sjukhuset den här gången.
Hennes demens utvecklas i en rasande fart.
Det här är inte längre min mamma. Det här är en helt främmande person, som inte har några som helst likheter med den kvinna som en gång var min mor. Inte ens utseendet har hon kvar.
Och förändringen är det som är det svåraste att acceptera.
Har stött på det många gånger i mitt arbete som sjuksköterska. Man kan acceptera att ens anhörig är sjuk, till och med svårt sjuk, men just förändringen, den vill man helst inte se.
Jag kommer ihåg när min pappa gick från att vara en kraftfull man på 90 kg, till att bli en utmärglad cancersjuk människospillra på 40 kg, det var olidligt svårt att se.
Och svåra sjukdomar förändrar. Och som anhörig är man aldrig redo att tackla den här förändringen. Aldrig någonsin.
Nu är jag mamma till min mamma. Hon är som ett barn och kan under inga omständigheter lämnas ensam.
Jag är inte beredd på det här. Det tär och gnager i mig. Och ibland vill jag bara fly från alltihop.
Min stora förhoppning nu är att hon ska gå med på att söka ett annat boende. Att komma hem till lägenheten är inget alternativ. Nu senast hade hon varit hemma från sjukhuset i fyra dagar, när hemtjänsten hittade henne på golvet med bruten arm.
Första dagen på sjukhuset ramlade hon igen och slog i huvudet.
Den arma hjärnan tål inte mer påfrestningar nu.
Förresten, vad kommer uttrycket "goddag yxskaft" ifrån? Någon som vet?
Hennes demens utvecklas i en rasande fart.
Det här är inte längre min mamma. Det här är en helt främmande person, som inte har några som helst likheter med den kvinna som en gång var min mor. Inte ens utseendet har hon kvar.
Och förändringen är det som är det svåraste att acceptera.
Har stött på det många gånger i mitt arbete som sjuksköterska. Man kan acceptera att ens anhörig är sjuk, till och med svårt sjuk, men just förändringen, den vill man helst inte se.
Jag kommer ihåg när min pappa gick från att vara en kraftfull man på 90 kg, till att bli en utmärglad cancersjuk människospillra på 40 kg, det var olidligt svårt att se.
Och svåra sjukdomar förändrar. Och som anhörig är man aldrig redo att tackla den här förändringen. Aldrig någonsin.
Nu är jag mamma till min mamma. Hon är som ett barn och kan under inga omständigheter lämnas ensam.
Jag är inte beredd på det här. Det tär och gnager i mig. Och ibland vill jag bara fly från alltihop.
Min stora förhoppning nu är att hon ska gå med på att söka ett annat boende. Att komma hem till lägenheten är inget alternativ. Nu senast hade hon varit hemma från sjukhuset i fyra dagar, när hemtjänsten hittade henne på golvet med bruten arm.
Första dagen på sjukhuset ramlade hon igen och slog i huvudet.
Den arma hjärnan tål inte mer påfrestningar nu.
Förresten, vad kommer uttrycket "goddag yxskaft" ifrån? Någon som vet?
lördag, oktober 02, 2010
A och B
Det känns rysligt luddigt, det här med den ökade hotbilden mot Sverige. Vi har en ökad hotbild, men inte nu och vi kommer inte märka så mycket. Det är som om SÄPO tråcklar in sig själva i ett hörn, i sina förklaringar.
Varför går man ut med detta, om man bara kan säga A men inte B?
Varför går man ut med detta, om man bara kan säga A men inte B?
fredag, oktober 01, 2010
Bättre när det blir sämre
Angående en kommentar till mitt förra inlägg, där jag fick en fråga om omyndigförklaring eller förvaltarskap som det heter idag, så är detta något som utfärdas med mycket stor restriktion.
Det är tingsrätten som beslutar om förvaltarskap. Det är alltså inte en läkare ensam som kan avgöra om någon ska stå under förvaltare.
Däremot håller jag på att ansöka om att bli God man, för min mor. Men det innebär inte att jag får föra hennes talan, vid till exempel ansökan om annat boende. Som God man får jag inte göra någonting utan hennes medgivande.
Det här är komplicerat som sjutton. Det vore så enkelt om jag som dotter bara kunde säga att min mor behöver bo på ett boende.
Men förhoppningsvis behöver det inte bli ett allt för stort problem. Hon verkar nämligen sjunka längre och längre in i sin demens och har nu förutom personlighetsförändringen, även stora minnesstörningar.
Och hon är inte längre så motsträvig. Det verkar faktiskt som om hon håller på att glömma bort att vara motsträvig!
När det gäller demenssjukdomar brukar man säga att det blir bättre när det blir sämre och i det kan jag bara instämma!
Det är tingsrätten som beslutar om förvaltarskap. Det är alltså inte en läkare ensam som kan avgöra om någon ska stå under förvaltare.
Däremot håller jag på att ansöka om att bli God man, för min mor. Men det innebär inte att jag får föra hennes talan, vid till exempel ansökan om annat boende. Som God man får jag inte göra någonting utan hennes medgivande.
Det här är komplicerat som sjutton. Det vore så enkelt om jag som dotter bara kunde säga att min mor behöver bo på ett boende.
Men förhoppningsvis behöver det inte bli ett allt för stort problem. Hon verkar nämligen sjunka längre och längre in i sin demens och har nu förutom personlighetsförändringen, även stora minnesstörningar.
Och hon är inte längre så motsträvig. Det verkar faktiskt som om hon håller på att glömma bort att vara motsträvig!
När det gäller demenssjukdomar brukar man säga att det blir bättre när det blir sämre och i det kan jag bara instämma!
onsdag, september 29, 2010
Livets fartkamera
Tänk om det fanns fartkameror i livet. Jag menar en hastighetskontroll, som känner av vilken fart man utsätter kropp och själ för.
Om det fanns en sådan kamera, skulle jag bli ruinerad av alla böterna. För nu forcerar livet fram, fortare än en berg- och dalbana.
Hur klokt är det att utsätta sig för det, när man en gång gjort resan in i väggen? Men just nu känns det som om jag inte kan hoppa av den här karusellen. Färden måste fortsätta ett tag till.
Igår till exempel, spenderade jag ytterligare en kväll på akuten, tillsammans med min mor. Hon hade hittats på golvet av hemtjänsten. Oklart hur länge hon hade legat där. Det är inte det enda fallet, som hon råkat ut för, sen hon skrevs ut från sjukhuset i fredags.
Så nu ligger hon inne igen. Denna gång med gipsad arm samt droppbehandling på grund av uttorkning. Och hon har ramlat ytterligare en gång idag.
Hemsituationen är naturligtvis ohållbar, men det stora problemet är att hon själv måste ansöka om annat boende. Vilket hon naturligtvis i sin demenssjukdom inte anser att hon behöver.
Fartkameran i mitt liv blinkar med sitt varningsljus. Och jag respekterar den, jag lovar. Jag ska stanna i god tid.
Om det fanns en sådan kamera, skulle jag bli ruinerad av alla böterna. För nu forcerar livet fram, fortare än en berg- och dalbana.
Hur klokt är det att utsätta sig för det, när man en gång gjort resan in i väggen? Men just nu känns det som om jag inte kan hoppa av den här karusellen. Färden måste fortsätta ett tag till.
Igår till exempel, spenderade jag ytterligare en kväll på akuten, tillsammans med min mor. Hon hade hittats på golvet av hemtjänsten. Oklart hur länge hon hade legat där. Det är inte det enda fallet, som hon råkat ut för, sen hon skrevs ut från sjukhuset i fredags.
Så nu ligger hon inne igen. Denna gång med gipsad arm samt droppbehandling på grund av uttorkning. Och hon har ramlat ytterligare en gång idag.
Hemsituationen är naturligtvis ohållbar, men det stora problemet är att hon själv måste ansöka om annat boende. Vilket hon naturligtvis i sin demenssjukdom inte anser att hon behöver.
Fartkameran i mitt liv blinkar med sitt varningsljus. Och jag respekterar den, jag lovar. Jag ska stanna i god tid.
söndag, september 26, 2010
Rapport från igår
Detta är gårdagens bästa fynd. En läderväska för halva priset! 550 kr betalade jag.
Ett annat fynd blev denna tunika. Också för halva priset, 149 kr.
Efter shopping kan man bli trött. Lika trött som Isai är på bilden. Kvällen spenderades dock ute på lokal, med goda vänner. En annan vän stod för musikunderhållningen.Dessvärre höll jag på att få spunk av den höga ljudvolymen. Och begärde att vi skulle avlägsna oss därifrån! Och nej, min begäran berodde inte på min höga ålder. Oh nej då! ;-)
lördag, september 25, 2010
En bok, en väska och en tunika
Vaknade redan vid 5-tiden imorse. Av en hostattack. Ska det vara nödvändigt? På en ledig dag.
Man blir ju inte så värst glad, en sån dag.
Så för att förbättra mitt humör, denna ruggiga höstdag, gick jag ner på stan. Tänkte att lite shopping nog skulle göra susen.
Och det gjorde det. Hittade en tunika på Lindex för halva priset och det bästa av allt, en väska i väskaffären som säljer ut allt, också för halva priset.
Det var bara gapande tomma hyllor, men på en hylla stod en brun väska kvar. Och den liksom ropade på mig. Jag hörde det. Så för 550 kr blev den min.
Sen blev det ett besök hemma hos mor, som kom hem från sjukhuset igår. Att hennes lägenhet är storstädad och badkaret bortforslat tror jag egentligen inte att hon förstår.
Nu får hon matleverans en gång om dagen. Hemtjänsten ska duka fram och sätta igång henne. Annars blir nog maten stående i kylskåpet.
Så just nu är hennes tillvaro rätt skaplig.
För övrigt läser jag vidare i den fantastiska boken.
Man blir ju inte så värst glad, en sån dag.
Så för att förbättra mitt humör, denna ruggiga höstdag, gick jag ner på stan. Tänkte att lite shopping nog skulle göra susen.
Och det gjorde det. Hittade en tunika på Lindex för halva priset och det bästa av allt, en väska i väskaffären som säljer ut allt, också för halva priset.
Det var bara gapande tomma hyllor, men på en hylla stod en brun väska kvar. Och den liksom ropade på mig. Jag hörde det. Så för 550 kr blev den min.
Sen blev det ett besök hemma hos mor, som kom hem från sjukhuset igår. Att hennes lägenhet är storstädad och badkaret bortforslat tror jag egentligen inte att hon förstår.
Nu får hon matleverans en gång om dagen. Hemtjänsten ska duka fram och sätta igång henne. Annars blir nog maten stående i kylskåpet.
Så just nu är hennes tillvaro rätt skaplig.
För övrigt läser jag vidare i den fantastiska boken.
onsdag, september 22, 2010
Jag fick en bok
Idag har jag fått ett trevligt paket i brevlådan. Gode bloggvännen Anders Jacobssons bok "Alla mina andetag bär ditt namn". Tack så mycket Anders!Jag tror att det är en bok om känslor, starka känslor. Jag fällde en tår, redan när jag läste prologen.
Nu får boken göra mig sällskap i sängen, för en stunds känslofylld verklighetsflykt.
tisdag, september 21, 2010
Kommer snart igen
Nej, jag har inte slutat blogga eller kommentera, det är bara det att jag inte hinner så mycket just nu.
Situationen runt min mor och förändringar på jobbet tar liksom all min energi och tid.
Och ikväll är det syjunta (SKVALLERJUNTA), så då blir det inget bloggande då heller.
Men jag återkommer, var så säkra.
Situationen runt min mor och förändringar på jobbet tar liksom all min energi och tid.
Och ikväll är det syjunta (SKVALLERJUNTA), så då blir det inget bloggande då heller.
Men jag återkommer, var så säkra.
söndag, september 19, 2010
Storröj
Idag har operation storröjning i moderns lägenhet inletts. Bäst att passa på medan hon är kvar på sjukhuset.
Badkaret åkte ut, ett antal sopsäckar fylldes med diverse skräp. Jag tror inte att ni vill veta vad detta skräp bestod av.
Allt vidarebefordrades till Återbruket.
Imorgon bitti ska jag ringa runt till städfirmorna och försöka få tag på någon som kan storstäda så fort som möjligt.
Sen har jag inhandlat en massa nya saker, såsom städutrustning, kuddar, täcke, handdukar, kläder m.m.
Förhoppningsvis märker och förstår hon inte att mycket är utbytt och nyinskaffat. Hennes värld är som hopkrympen och hon tar inte in omvärlden i så stor utsträckning längre.
Fortfarande vet man inte vad det är för infektion hon har i kroppen och hon behandlas med antibiotika intravenöst. Jag är bara glad om det dröjer lite, så att jag får ordning i lägenheten.
I vanlig ordning är situationen runt henne en oerhörd energislukare, för min del. Att bli mamma till sin mamma är något som jag har så svårt att förlika mig med.
Badkaret åkte ut, ett antal sopsäckar fylldes med diverse skräp. Jag tror inte att ni vill veta vad detta skräp bestod av.
Allt vidarebefordrades till Återbruket.
Imorgon bitti ska jag ringa runt till städfirmorna och försöka få tag på någon som kan storstäda så fort som möjligt.
Sen har jag inhandlat en massa nya saker, såsom städutrustning, kuddar, täcke, handdukar, kläder m.m.
Förhoppningsvis märker och förstår hon inte att mycket är utbytt och nyinskaffat. Hennes värld är som hopkrympen och hon tar inte in omvärlden i så stor utsträckning längre.
Fortfarande vet man inte vad det är för infektion hon har i kroppen och hon behandlas med antibiotika intravenöst. Jag är bara glad om det dröjer lite, så att jag får ordning i lägenheten.
I vanlig ordning är situationen runt henne en oerhörd energislukare, för min del. Att bli mamma till sin mamma är något som jag har så svårt att förlika mig med.
fredag, september 17, 2010
Är jag trött?
Min lilla katt har stora likheter med en labrador. Ja, inte utseendemässigt eller storleksmässigt, utan i sitt förhållande till mat.
Jag har haft två labradorer genom åren och vet deras hämningslösa inställning till föda. Det höll på att få ett ödesdigert slut för den ena, när han som liten valp slukade en hel påse torrfoder. Som svällde i magen. Jag tror inte att han åt något på en hel vecka efter det. Han var liksom mätt. För första och enda gången i sitt liv.
När jag kommer hem på lunchen och ska äta min mat, är katten i det närmaste beredd att döda. För lite mat.
Naturligtvis är jag tvungen att hälla upp mat till honom också, annars lägger han beslag på min.
I rasstandarden står det att denna ras är en mycket hungrig ras. Jag är beredd att hålla med.
Annars är mitt huvud rätt tomt. Jag satt 8 timmar med min mor på akuten igår. Ingen läkare syntes till. Efter dessa 8 timmar var klockan mycket och jag var tvungen att åka hem för att få lite sömn.
Nu är hon inlagd för en oklar infektion. Och som vanligt klarar inte hennes dementa hjärna med en sådan påfrestning, utan det snurrar till rejält.
Nu är både hon och hennes lägenhet i behov av storrengöring, hon går ju inte med på att hemtjänsten utför något sådant.
Hennes frontallobsdemens gör att hon inte förstår följderna av denna vägran.
Är jag trött eller är jag trött?
Ett ljus i mörkret är att arbetet med att utforma ett vårdplaneringsteam löper på så bra. Vi har fått lokaler och jag flyttar dit nästa vecka.
Mina kollegor i teamet är de bästa tänkbara och det ska bli så roligt att starta upp detta.
Jag har haft två labradorer genom åren och vet deras hämningslösa inställning till föda. Det höll på att få ett ödesdigert slut för den ena, när han som liten valp slukade en hel påse torrfoder. Som svällde i magen. Jag tror inte att han åt något på en hel vecka efter det. Han var liksom mätt. För första och enda gången i sitt liv.
När jag kommer hem på lunchen och ska äta min mat, är katten i det närmaste beredd att döda. För lite mat.
Naturligtvis är jag tvungen att hälla upp mat till honom också, annars lägger han beslag på min.
I rasstandarden står det att denna ras är en mycket hungrig ras. Jag är beredd att hålla med.
Annars är mitt huvud rätt tomt. Jag satt 8 timmar med min mor på akuten igår. Ingen läkare syntes till. Efter dessa 8 timmar var klockan mycket och jag var tvungen att åka hem för att få lite sömn.
Nu är hon inlagd för en oklar infektion. Och som vanligt klarar inte hennes dementa hjärna med en sådan påfrestning, utan det snurrar till rejält.
Nu är både hon och hennes lägenhet i behov av storrengöring, hon går ju inte med på att hemtjänsten utför något sådant.
Hennes frontallobsdemens gör att hon inte förstår följderna av denna vägran.
Är jag trött eller är jag trött?
Ett ljus i mörkret är att arbetet med att utforma ett vårdplaneringsteam löper på så bra. Vi har fått lokaler och jag flyttar dit nästa vecka.
Mina kollegor i teamet är de bästa tänkbara och det ska bli så roligt att starta upp detta.
tisdag, september 14, 2010
En dålig fräckis är ändå en fräckis
En kvinna brukade träffa en älskare, medan maken var på jobbet.
En dag då hon var i säng med älskaren, hörde hon till sin stora skräck att
maken parkerade på garageuppfarten.
- Gode Gud, det är min man! Få på dig kläderna och hoppa ut genom fönstret!
- Jag kan inte hoppa ut genom fönstret, säger älskaren i panik.
-Det regnar ute!
- Om min man hittar oss tillsammans här inne, kommer han att döda oss båda!
Han har temperament som en lieman och en stor revolver! Regnet är
det minsta av våra problem, ropar kvinnan förskräckt.
Älskaren glider ut ur sängen, griper sina kläder och hoppar ut från
fönstret. Medan han börjar springa ned över gatan i strilande regn,
upptäcker han att han har hamnat mitt i det årliga maratonloppet.
Han är omgiven av minst 300 andra löpare. Älskaren gör sitt bästa för att
springa i takt med de andra, men det är inte helt enkelt, då han springer spritt naken med sina kläder under armen. En liten grupp joggare betraktar honom nyfiket innan de vågar sig upp till sidan av honom.
- Joggar du alltid naken? frågar en av dem.
- Ja visst, svarar älskaren och försöker få ordning på andningen. Det ger en
vidunderlig frihetskänsla att känna vinden mot hela kroppen.
En annan joggare frågar:
- Joggar du alltid med kläderna under armen?
- Ja visst, svarar älskaren flämtande. På det sättet kan jag klä på mig
så snart loppet är över, sätta mig i bilen och pallra mig hem!
En tredje joggare vågar sig fram och frågar:
- Har du alltid kondom på dig när du joggar?
- Bara när det regnar!
En dag då hon var i säng med älskaren, hörde hon till sin stora skräck att
maken parkerade på garageuppfarten.
- Gode Gud, det är min man! Få på dig kläderna och hoppa ut genom fönstret!
- Jag kan inte hoppa ut genom fönstret, säger älskaren i panik.
-Det regnar ute!
- Om min man hittar oss tillsammans här inne, kommer han att döda oss båda!
Han har temperament som en lieman och en stor revolver! Regnet är
det minsta av våra problem, ropar kvinnan förskräckt.
Älskaren glider ut ur sängen, griper sina kläder och hoppar ut från
fönstret. Medan han börjar springa ned över gatan i strilande regn,
upptäcker han att han har hamnat mitt i det årliga maratonloppet.
Han är omgiven av minst 300 andra löpare. Älskaren gör sitt bästa för att
springa i takt med de andra, men det är inte helt enkelt, då han springer spritt naken med sina kläder under armen. En liten grupp joggare betraktar honom nyfiket innan de vågar sig upp till sidan av honom.
- Joggar du alltid naken? frågar en av dem.
- Ja visst, svarar älskaren och försöker få ordning på andningen. Det ger en
vidunderlig frihetskänsla att känna vinden mot hela kroppen.
En annan joggare frågar:
- Joggar du alltid med kläderna under armen?
- Ja visst, svarar älskaren flämtande. På det sättet kan jag klä på mig
så snart loppet är över, sätta mig i bilen och pallra mig hem!
En tredje joggare vågar sig fram och frågar:
- Har du alltid kondom på dig när du joggar?
- Bara när det regnar!
måndag, september 13, 2010
Klimakteriekris
Termostatåldern!! Hur spännande låter det? Den där åldern då man ska bli ung på nytt. Barnen har flyttat hemifrån och föräldrarna kan leva rullan igen.
Jo pyttsan, termostaten är ju helt ur funktion. Absolut kaputt!
Ungefär tjugo gånger om dagen blir man så våt av svett, att det ser ut som om man nyss klivit ur duschen.
Hur ung och attraktiv känner man sig då? Möjligen att man är attraktiv för en frottéhanddukstillverkare.
Och sexlivet ska bli bättre än någonsin. Jo pyttsan igen, hur sexigt är det med en kvinna som är lika hal som en våt tvål. Så fort mannen grabbar tag i en, glider man ur hans grepp med ett swisch!!
Överhuvudtaget sätts äktenskapet på hårda prövningar under den här perioden. Kvinnan går runt och öppnar fönster och dörrar för att få in lite kall luft, samt placerar ut bordsfläktar i alla rum.
Mannen i sin tur, följer efter som en trogen hundvalp och stänger alla fönster, dörrar och bordsfläktar. Han tar sig för pannan och påstår att kroppstemperaturen har sjunkit oroväckande.
Nej, den här åldern är helt klart överreklamerad. Den här svettiga kvinnokroppen, vars utskjutande delar för övrigt utgör ett bevis för jordens dragningskraft, känner sig för det mesta som en vandrande ångpanna. Rykande het.
Kunde man på något sätt ta tillvara på all den värme som den producerar och omvandla till energi, vore klimatkrisen snart ett minne blott.
Ingen smutsig kolkraft behövde importeras, Östersjön kunde befrias från ryska gasledningar.
De flesta funktioner i kroppen verkar logiska och förnuftigt uttänkta, men denna hypofyssvacka har jag svårt att se någon som helst mening och logik med.
Jo pyttsan, termostaten är ju helt ur funktion. Absolut kaputt!
Ungefär tjugo gånger om dagen blir man så våt av svett, att det ser ut som om man nyss klivit ur duschen.
Hur ung och attraktiv känner man sig då? Möjligen att man är attraktiv för en frottéhanddukstillverkare.
Och sexlivet ska bli bättre än någonsin. Jo pyttsan igen, hur sexigt är det med en kvinna som är lika hal som en våt tvål. Så fort mannen grabbar tag i en, glider man ur hans grepp med ett swisch!!
Överhuvudtaget sätts äktenskapet på hårda prövningar under den här perioden. Kvinnan går runt och öppnar fönster och dörrar för att få in lite kall luft, samt placerar ut bordsfläktar i alla rum.
Mannen i sin tur, följer efter som en trogen hundvalp och stänger alla fönster, dörrar och bordsfläktar. Han tar sig för pannan och påstår att kroppstemperaturen har sjunkit oroväckande.
Nej, den här åldern är helt klart överreklamerad. Den här svettiga kvinnokroppen, vars utskjutande delar för övrigt utgör ett bevis för jordens dragningskraft, känner sig för det mesta som en vandrande ångpanna. Rykande het.
Kunde man på något sätt ta tillvara på all den värme som den producerar och omvandla till energi, vore klimatkrisen snart ett minne blott.
Ingen smutsig kolkraft behövde importeras, Östersjön kunde befrias från ryska gasledningar.
De flesta funktioner i kroppen verkar logiska och förnuftigt uttänkta, men denna hypofyssvacka har jag svårt att se någon som helst mening och logik med.
söndag, september 12, 2010
Nya utmaningar
Lite stel i benen är jag, efter gårdagens lopp. Men det var det värt. Är mäkta stolt över att jag genomförde det. Även om jag inte sprang, utan gick i rask takt istället.
Jag är en sån som gärna kastar mig in i utmaningar. Kan dock bli lite för ivrig ibland och nästan ångra mig när det väl är dags. Men det är ytterst sällan jag backar ur. Har jag bestämt mig för något, så genomför jag det. Envist, som en gammal åsna.
En ny utmaning är det snart dags för på jobbet. Nästa månad är det ett år sedan jag började som vårdplaneringssköterska. Nu blir det en utveckling av det arbetet.
Vi ska, i projektform, starta upp ett fast vårdplaneringsteam. Hittills har jag vårdplanerat med olika biståndshandläggare och olika paramedicinare. Och bara planerat för våra nya kunder.
Nu blir vi ett fast team på fem personer, som planerar för samtliga kunder.
Som vanligt när det gäller utmaningar, så är jag jätteentusiastisk och tycker att det ska bli fantastiskt roligt.
Jag tror också att just vi fem kompletterar varandra otroligt bra. Vi har en samsyn och en gemensam vilja att uppnå utsatta mål. Sen att vi också har väldigt roligt ihop, är ju bara en bonus.
Det ska också bli skönt att jobba i en mindre grupp, för är det något jag saknat under det här året, så är det just det.
Den första oktober kör vi igång. I dagsläget vet vi ännu inte var vi ska sitta och det finns även andra frågetecken som måste rätas ut.
Den främsta målsättningen för detta projekt och tillika ett mål vi måste nå fram till, är att minska kommunens kostnader för inneliggande patienter.
Vårt uppdrag är, att när en person är bedömd av läkare som färdigbehandlad på sjukhuset, ska vi ombesörja att det finns kommunala insatser under de första två veckorna, så att personen kan skrivas ut. Efter de veckorna, är det vad vi kallar hemmateamen som tar över.
Naturligtvis ska vi ge våra kunder det bästa möjliga omhändertagande, när de skrivs ut från sjukhusen.
Och det är en rysligt spännande utmaning det här.
Det här är ett "här och nu jobb", vilket passar mig perfekt, eftersom jag vid långvariga kontakter, lätt engagerar mig alldeles för mycket. Jag har svårt att sätta gränser där och vill inte ränna in i väggen en gång till.
Inte nu, när jag har upptäckt att det är mycket bättre att gå genom dörrar, istället för att krypa upp längs väggen.
Jag är en sån som gärna kastar mig in i utmaningar. Kan dock bli lite för ivrig ibland och nästan ångra mig när det väl är dags. Men det är ytterst sällan jag backar ur. Har jag bestämt mig för något, så genomför jag det. Envist, som en gammal åsna.
En ny utmaning är det snart dags för på jobbet. Nästa månad är det ett år sedan jag började som vårdplaneringssköterska. Nu blir det en utveckling av det arbetet.
Vi ska, i projektform, starta upp ett fast vårdplaneringsteam. Hittills har jag vårdplanerat med olika biståndshandläggare och olika paramedicinare. Och bara planerat för våra nya kunder.
Nu blir vi ett fast team på fem personer, som planerar för samtliga kunder.
Som vanligt när det gäller utmaningar, så är jag jätteentusiastisk och tycker att det ska bli fantastiskt roligt.
Jag tror också att just vi fem kompletterar varandra otroligt bra. Vi har en samsyn och en gemensam vilja att uppnå utsatta mål. Sen att vi också har väldigt roligt ihop, är ju bara en bonus.
Det ska också bli skönt att jobba i en mindre grupp, för är det något jag saknat under det här året, så är det just det.
Den första oktober kör vi igång. I dagsläget vet vi ännu inte var vi ska sitta och det finns även andra frågetecken som måste rätas ut.
Den främsta målsättningen för detta projekt och tillika ett mål vi måste nå fram till, är att minska kommunens kostnader för inneliggande patienter.
Vårt uppdrag är, att när en person är bedömd av läkare som färdigbehandlad på sjukhuset, ska vi ombesörja att det finns kommunala insatser under de första två veckorna, så att personen kan skrivas ut. Efter de veckorna, är det vad vi kallar hemmateamen som tar över.
Naturligtvis ska vi ge våra kunder det bästa möjliga omhändertagande, när de skrivs ut från sjukhusen.
Och det är en rysligt spännande utmaning det här.
Det här är ett "här och nu jobb", vilket passar mig perfekt, eftersom jag vid långvariga kontakter, lätt engagerar mig alldeles för mycket. Jag har svårt att sätta gränser där och vill inte ränna in i väggen en gång till.
Inte nu, när jag har upptäckt att det är mycket bättre att gå genom dörrar, istället för att krypa upp längs väggen.
lördag, september 11, 2010
I måååål!
Nu mina damer och herrar, vill jag tillkännage att E18-loppet är besegrat och avklarat. 10,5 km i rask promenadtakt blev det.
Till på köpet vann jag en keps, i personalföreningens utlottning.
Nu har jag vräkt i mig en vegetarisk pizza utan ost.
Den hade jag gjort mig förtjänt av, tycker jag.
Till på köpet vann jag en keps, i personalföreningens utlottning.
Nu har jag vräkt i mig en vegetarisk pizza utan ost.
Den hade jag gjort mig förtjänt av, tycker jag.
fredag, september 10, 2010
E18
Imorgon är det så dags för E18 loppet. Mina förutsättningar för att genomföra detta lopp är....ja vad ska man säga....inte de allra bästa.
Dels är jag förkyld och hostar mig igenom nätterna. Dels måste jag erkänna att jag inte har tränat en enda gång.
Men man får genomföra loppet i promenadtakt och det är den enda tänkbara takten för mig.
Och har jag riktig tur, så kommer jag i mål till 25 oktober, när motorvägen ska invigas.
Dels är jag förkyld och hostar mig igenom nätterna. Dels måste jag erkänna att jag inte har tränat en enda gång.
Men man får genomföra loppet i promenadtakt och det är den enda tänkbara takten för mig.
Och har jag riktig tur, så kommer jag i mål till 25 oktober, när motorvägen ska invigas.
torsdag, september 09, 2010
Demensvården
Idag har jag suttit på skolbänken. Föreläsning om demens, stod på programmet. Ett nog så aktuellt ämne, som just nu debatteras flitigt. Föreläsningarna idag gav väl inget nytt direkt, utan det mesta av innehållet var bekant sen tidigare.
I det här landet har vi mycket kunskap om demenssjukdomar och hur man bäst vårdar människor med dessa diagnoser. Att vi sen inte alltid har möjlighet att applicera denna kunskap på verkligheten, är naturligtvis tragiskt.
De demenssjuka vårdas sedan ÄDEL-reformen 1992 i huvudsak av kommunerna. I samband med det upphörde dessa sjuka personer, liksom alla som vårdas inom äldreomsorgen, att kallas patienter, de har istället genom åren kallats för bland annat vårdtagare, brukare och nu senast kunder.
Jag gillar inte ordet kunder. För de människor vi tar hand om är sjuka, i många fall mycket sjuka. Vore de inte det, skulle de inte komma ifråga för den kommunala omsorgen.
De demenssjuka är svårt hjärnsjuka. Demens är en obotlig och alltid dödlig sjukdom.
Att vi som arbetar inom den kommunala omsorgen inte har möjlighet att ge bästa möjliga vård, är naturligtvis frustrerande.
Och självklart oerhört kränkande för både de sjuka och deras anhöriga.
Jag hoppas att styrande politiker tar tag i problemen och ser till att kommunerna får resurser, så att vi kan ta hand om de sjuka på ett humanare sätt.
I det här landet har vi mycket kunskap om demenssjukdomar och hur man bäst vårdar människor med dessa diagnoser. Att vi sen inte alltid har möjlighet att applicera denna kunskap på verkligheten, är naturligtvis tragiskt.
De demenssjuka vårdas sedan ÄDEL-reformen 1992 i huvudsak av kommunerna. I samband med det upphörde dessa sjuka personer, liksom alla som vårdas inom äldreomsorgen, att kallas patienter, de har istället genom åren kallats för bland annat vårdtagare, brukare och nu senast kunder.
Jag gillar inte ordet kunder. För de människor vi tar hand om är sjuka, i många fall mycket sjuka. Vore de inte det, skulle de inte komma ifråga för den kommunala omsorgen.
De demenssjuka är svårt hjärnsjuka. Demens är en obotlig och alltid dödlig sjukdom.
Att vi som arbetar inom den kommunala omsorgen inte har möjlighet att ge bästa möjliga vård, är naturligtvis frustrerande.
Och självklart oerhört kränkande för både de sjuka och deras anhöriga.
Jag hoppas att styrande politiker tar tag i problemen och ser till att kommunerna får resurser, så att vi kan ta hand om de sjuka på ett humanare sätt.
tisdag, september 07, 2010
En mil
För rätt länge sedan, förmodligen i ett anfall av obegriplig förvirring, anmälde jag mig till ett motionslopp.Och nu är snart den dagen kommen, då detta lopp går av stapeln. På lördag närmare bestämt.
Då är det dags för E18-loppet. Som går på den alldeles nybyggda motorvägen. Biltrafiken är naturligtvis inte igång än. Det hade ju varit förenat med viss fara.
Nu har jag kommit till en insikt. Nämligen den att det är på tok för sent att börja träna till loppet nu. Det skulle jag ha börjat med ungefär samtidigt som förvirringen slog till.
Nåja, skam den som ger sig. En mil skall avverkas. Och man får gå.
I brist på träningsdisciplin, är jag begåvad med både uthållighet och envishet. Så på nåt sätt ska jag ta mig fram. Springa är uteslutet, men som sagt promenad är tillåtet.
Och en mil är ju inte så långt....eller....
måndag, september 06, 2010
Inget teknikunder
Det fanns en tid, när jag ansågs vara den mest tekniska i familjen. Det var på VHS-tiden. När det mest tekniska man behövde göra, var att stoppa in en VHS-kassett i videon och spola fram eller tillbaka en film. Samt ställa in tiden, för att kunna spela in ett TV-program när man inte var hemma.
Allt sånt var jag expert på. Och att det tillhör en förgången tid, blir jag nästan dagligen påmind om.
Vid gårdagens besök hos lillsonen, hölls det som vanligt lektioner i datorhantering. Eftersom jag nyss har köpt en ny mobiltelefon, fick det även bli en del lektioner i ämnet mobiltelefonen och dess användningsområden.
Dock vet, både sonen och jag, att om ungefär tre dagar kommer jag att ringa till honom, för att fråga hur det nu var han sa att man skulle göra.
Det kommer att följas av en intensiv mailkommunikation, där sonen i mer och mer enkla termer förklarar det som för honom är alldeles ofattbart enkelt.
För den stackars modern, blir det dock bara mer och mer komplicerat.
Så där håller vi på, lillsonen och jag. Tills nästa gång vi ses. Då hålls lektionerna live igen. Och så börjar vi om på ny kula.
Tur att vi båda två är utrustade med gott tålamod!
Allt sånt var jag expert på. Och att det tillhör en förgången tid, blir jag nästan dagligen påmind om.
Vid gårdagens besök hos lillsonen, hölls det som vanligt lektioner i datorhantering. Eftersom jag nyss har köpt en ny mobiltelefon, fick det även bli en del lektioner i ämnet mobiltelefonen och dess användningsområden.
Dock vet, både sonen och jag, att om ungefär tre dagar kommer jag att ringa till honom, för att fråga hur det nu var han sa att man skulle göra.
Det kommer att följas av en intensiv mailkommunikation, där sonen i mer och mer enkla termer förklarar det som för honom är alldeles ofattbart enkelt.
För den stackars modern, blir det dock bara mer och mer komplicerat.
Så där håller vi på, lillsonen och jag. Tills nästa gång vi ses. Då hålls lektionerna live igen. Och så börjar vi om på ny kula.
Tur att vi båda två är utrustade med gott tålamod!
lördag, september 04, 2010
Fina Lena
Idag är det någonting som kallas för Trädgårdsdagen här i stan. I trädgårdskretsar är min hemstad berömd för sina vackra parker.Själv är jag ingen trädgårdsmänniska. Lyckas bara odla ogräs. Men när jag ändå var ute och cyklade, så tog jag en sväng förbi en av parkerna.
Och där, i ett stånd, hittade jag Lena Linderholm, som stod och sålde sina alster. Jag köpte två fina bilder och en receptbok om bröd, av henne.
Jag gillar hennes grova och färgglada stil i det hon producerar. Sen var hon för övrigt själv mycket färgglad och tjusig.
Boken och den ena bilden ska få bli presenter till yngste sonen och hans flickvän. De har nämligen fått en egen studentlägenhet i Stockholm. Under några år har de bott i andra hand, i en pyttepytteliten lägenhet, men så i veckan kunde de flytta till en större lägenhet.
Imorgon ska jag åka dit och se hur de har det.
Sonen gillar att baka och jag tror att Lena Linderholms recept kommer att passa honom.
Lättad
Sniff, sniff, är det här verkligen matte?Jo, jag lovar, det är det. Det är bara ett halvt kilo hår som försvunnit.
fredag, september 03, 2010
Luggad
Under en tid har jag sparat ut håret. Till och med luggen. Och precis när jag fått luggen jämnlång med övriga håret, så vad händer då? Jo, jag tröttnar på det.Blir desperat och kastar mig på telefon och beställer klipptid.
Så nu är jag nyfriserad. Känns skönt med kort lugg igen.
torsdag, september 02, 2010
Lämpad för gos
Snart kommer ni väl att kräkas på mina kattbilder. Men han är ju mitt bästa och finaste motiv. Så lite bilder till får ni allt tåla.Här sitter han och begrundar sitt öde. Och blänger lite surt på sin värste konkurrent. Mattes MacBook. Ibland tycker han nog att matte ska sluta trycka på den där konstiga manicken och ägna sig åt lite kattgos istället.
Här är en annan konkurrent. Mattes favoritsoffa. Men soffan har ju den stora fördelen att den är ytterst lämplig för kattgosande.Soffan är f.ö. en relik från 1977. De tillhörande fåtöljerna är rysligt slitna, men soffan har tagit mindre skada, trots att det där i legat både hundar, ungar och så förstås undertecknad.
Den är mig väldigt kär, den där soffan. Jag har faktiskt väldigt svårt att tänka mig ett liv utan den. Även om jag ibland kan drömma om ett tjusigt möblerat vardagsrum a lá inredningsmagasinen.
Jag kan faktiskt inte ens minnas när det köptes en ny möbel till detta hus och ibland kan jag nästan skämmas över hur omodernt och slitet allt är.
Men, men, don efter person. Jag harmonierar nog rätt väl med möblemanget. Omodern, robust, sliten, men ändå förvånansvärt hållbar. Innehar en viss charm. Funktionen kompenserar helt enkelt ytans brister.
Och som sagt, väldigt lämpad för kattgos.
onsdag, september 01, 2010
Upp och ner
Gårdagens toalettdykning har inte lämnat några spår hos Isai. Han är fortfarande lika nyfiken och pigg på nya upptäckter.Sitt klätterträd använder han flitigt. Och tar sig gärna vidare upp på kornischerna.
Men ibland blir man ju så trött, att en liten tupplur är alldeles nödvändig.
tisdag, augusti 31, 2010
Djupdykning
I morse gjorde Isai en toalettdykning. Ner i den ospolade toaletten for han med ett skutt. Själv stod jag framför spegeln och begrundade den bild som mötte mig där, då jag hörde plumset. Jag vände mig om och såg den förvånade katten. Med ett raskt handgrepp lyfte jag upp honom ur toaletten.Givetvis for han som ett skott ut i hallen, blöt och dann. Matte rusar efter och greppar den kissvåta kissen, återvänder till badrummet och stoppar bryskt ner honom i handfatet för renspolning.
Detta uppskattas inte av kissen, som efter en kort brottningsmatch snart är på språng igen.
Learning by doing, är ju någonting som vi praktiserar inom scoutingen. Huruvida Isai har lärt sig någonting av denna djupdykning återstår att se.
måndag, augusti 30, 2010
Bildbevis från helgen
Lördagen i Strömstad bjöd förstås på en hel del bilåkning. I karavan åkte vi, ett 30-tal Citroen 2cv, omkring på småvägarna i trakten.
Huvudmålet för resan var Svinesundsbron. Tillsammans med ett par representanter från Trafikverket, fick vi köra in på en liten väg nedanför bron. Där fick vi så en liten föreläsning om brons tillkomst.
Sen bjöds det på klättring inne i brobågen, 95 m öh. Uppe på toppen fanns en liten lucka, där man kunde sticka ut huvudet och titta på utsikten. Det fanns även en lucka till vägbanedelen, som man kunde klättra in i.Själv klättrade jag inte ända upp. Tack och lov för det, har fortfarande träningsvärk efter alla trappsteg.
Bron är väldigt originell, med sin båge placerad i mitten. Brons utseende och konstruktion är resultatet av en arkitekttävling.
Efter broäventyret fortsatte karavanen till Krokstrand, för ett lunchstopp.
Här gör vi ett stopp vid en stor gravsättning från järnåldern.
Och här har vi 3 mossiga fornminnen!I ärlighetens namn måste jag säga att jag inte såg mycket av själva Strömstad. Det får bli en annan gång, jag åker gärna tillbaka.
Hemfärden gick över Svinesundsbron och en bit in i Norge. Sen fortsatte vi genom Värmland. Vattnet hade runnit undan och vägarna var farbara igen.
Den lilla gröna bilen gick som en klocka. Som vanligt.
Människorna som var med, kan jag väl beteckna som något nördiga. Det blir väl så, när man ägnar sig helhjärtat åt ett stort intresse.
Vad som är speciellt och roligt, är att dessa bilar används, så mycket som möjligt. Det är inte frågan om några glänsande utställningsbilar. Tvärtom, gärna lite skavanker i utseendet, det visar bara på att bilen är funktionell och används mycket.
fredag, augusti 27, 2010
Slappar i Strömstad
Nu är jag i Strömstad. Ska spendera hela helgen i denna västkustska stad. Anledningen till att jag är här stavas Citroen. Liten och grön är den. Och går som en klocka.
Mannen i huset ska nämligen på Citroenklubbens årsmöte och eftersom han gjort vissa uppoffringar (delar ju hus med en katt numer), så anser han nog att det är paybacktime för mig.
Jag brukar aldrig följa med på bilaktiviteter, men denna gång ville han ha sällskap med sig. För alla andra brukar ha sina respektive med.
Och Strömstad lät ju rätt okey, så jag svarade ja. Min tanke var ju förstås att kunna tillbringa en del tid på stranden, i solen. Men nuvarande väderlek ger inte mycket hopp om något slappt strandliv, även om solen faktiskt tittar fram just nu.
Isai är förstås med. Han har blivit riktigt berest och finner sig snabbt tillrätta på ett nytt ställe.
Ikväll blir det grillning vid stranden och imorgon står en guidad tur vid och på Svinesundsbron på programmet. Årsmötet på eftermiddagen hoppar jag över. Istället räknar jag med lite strandtid. Sen är både Isai och jag förtjusta i skaldjur, så det ska vi nog förse oss med.
Mannen i huset ska nämligen på Citroenklubbens årsmöte och eftersom han gjort vissa uppoffringar (delar ju hus med en katt numer), så anser han nog att det är paybacktime för mig.
Jag brukar aldrig följa med på bilaktiviteter, men denna gång ville han ha sällskap med sig. För alla andra brukar ha sina respektive med.
Och Strömstad lät ju rätt okey, så jag svarade ja. Min tanke var ju förstås att kunna tillbringa en del tid på stranden, i solen. Men nuvarande väderlek ger inte mycket hopp om något slappt strandliv, även om solen faktiskt tittar fram just nu.
Isai är förstås med. Han har blivit riktigt berest och finner sig snabbt tillrätta på ett nytt ställe.
Ikväll blir det grillning vid stranden och imorgon står en guidad tur vid och på Svinesundsbron på programmet. Årsmötet på eftermiddagen hoppar jag över. Istället räknar jag med lite strandtid. Sen är både Isai och jag förtjusta i skaldjur, så det ska vi nog förse oss med.
torsdag, augusti 26, 2010
700 meter
Kan ni tänka er hur de instängda gruvarbetarna i Chile har det? Att sitta fast därnere på 700 meters djup.
Jag tycker att det verkar obegripligt hemskt. Och som den sjuksköterska jag är, funderar jag förstås över männens hälsa.
Förmodligen blir de kvar där nere ända till jul. Det är en lång tid och hälsan kommer naturligtvis att svikta för många av dem.
Vad händer om någon får en hjärtinfarkt? Eller blindtarmsinflammation? Vad händer med tarmfunktionen? Hur löser de hygienskötseln?
Oj oj, det finns massor med frågor. Förhoppningsvis får vi svar så småningom.
Jag tycker att det verkar obegripligt hemskt. Och som den sjuksköterska jag är, funderar jag förstås över männens hälsa.
Förmodligen blir de kvar där nere ända till jul. Det är en lång tid och hälsan kommer naturligtvis att svikta för många av dem.
Vad händer om någon får en hjärtinfarkt? Eller blindtarmsinflammation? Vad händer med tarmfunktionen? Hur löser de hygienskötseln?
Oj oj, det finns massor med frågor. Förhoppningsvis får vi svar så småningom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)