Tillbakablick

Men okey då! Jag ska göra en rättvis sammanfattning av året och inte bara dra fram allt det negativa.

Min mamma dog oväntat och lika oväntat hamnade jag i min egen skilsmässa.

Strulet med brunnen ute vid sommarstugan tog mycket energi. Och pengar!

Jag har haft hård arbetsbelastning under hösten och var rädd att hamna i väggen igen.

Det var det riktigt negativa.

På plussidan finns först och främst Kezzi. Gullehunden.

Sen finns vänner. Till exempel ett gäng nätvänner, som jag träffade för första gången och som blivit människor som står mig riktigt nära. Och min bästkollega förstås. Vi som hänger i vått och torrt.

Jag har köpt en helt underbar lägenhet. Jag har äntligen fått adekvat behandling för min diabetes, insulin.

Och mitt sjungande i "Kör för alla", ger extremt positiv energi.

Jag är glad och stolt över mina söner och deras flickvänner.

Jag har fått stöd och förståelse av min arbetsgivare. Jag har fått tacksamhetsbevis av anhöriga, senast igår, till de svårt sjuka patienter som jag sliter mitt hår för.

Jag har väldigt fina arbetskamrater och arbetsledning.

Så det finns mycket som jag känner en innerlig tacksamhet för.

Gott nytt år!

På begäran

På begäran ska jag skriva lite om vegansk mat. Yngste sonen är vegan sen många år och när han kom hem under julen blev det en del veganmat på julbordet.

Han hade med sig lite egenproducerad mat, till exempel aubergine inlagd som sill. Mycket gott. Han hade också med sig egenbakad vörtlimpa. Där han använt svagdricka som vört.

Egen senap och rödkålsmarmelad hade han också med sig.

Själv gjorde jag en veganJansson. Som en Jansson, fast med inlagd squash istället för ansjovis. Och även lite morötter i, tillsammans med potatis, lök och havregrädde.

Sen gjorde jag en potatis- och morotslåda. Kokade potatis och morötter, gratinerade i ugnen.

Jag stekte också rödkål, lök och kikärter. Spädde med vatten och strödde på löksoppepulver. Det pulvret använde jag f.ö. i alla de andra rätterna som smaksättare.

Kan också berätta att jag gjorde supergoda köttbullar med färs, löksoppepulver och lite vatten. Kokade bullarna i vatten tills de flöt upp på ytan, sen stekte jag dem som vanligt i stekpannan. De håller ihop kanonbra och blir jättegoda.

Quorn- och sojaprodukter är bannlysta i veganköket, eftersom de oftast innehåller ägg.

Sonen är liksom jag allergisk mot mjölkprotein. Så det är inte lätt för andra att bjuda oss på mat. Sonen avstår ju med automatik produkter med mjölkprotein, medan jag äter allt utom det som innehåller mjölk. Tyvärr är det mjölkprotein i väldigt mycket och ibland slinker det ner sådant, med magsmärtor och diarré som följd.

Det var vår mathelg!

Snöret har två ...

Kezzi

Nu är julen snart överstökad. En jul som jag sett fram emot med blandade känslor. Jag var rädd att jag skulle rasa rätt in i väggen igen före jul, på grund av hård arbetsbelastning. Men allt löste sig. Tack vare lyhörd arbetsledning.

Sen det obehagliga faktum att det här var den första julen efter min mammas bortgång. Och första julen efter skilsmässan.

Men allt har fallit på plats och jag har haft en mysig helg med sönerna. Deras far har också varit med och jag tror båda barnen känner att vi finns kvar för dem precis som tidigare.

Det kanske är mest jag som saknar familjelivet. Som inte kan förlika mig med ensamlivet. Som har svårt att se meningen med livet, när det levs utan familj tätt inpå.

För mig var både dödsfallet och skilsmässan oväntade händelser. Som skakat om mig i grunden och stundtals fått mig att tvivla över om jag skulle kunna uppbåda ork att fortsätta.

Men man måste fortsätta, det ges inget val i en sådan situation. Och man klarar långt mer än man tror.

Och läxan är att inget ska man ta för givet. Allt har man till låns. Och allt har en ände, men snöret det har två.

Kezzi och jag ....

tillönskar er alla en god jul!

Kram!

Oändlig kärlek

Tack alla ni som stöttar och stöttar. Här och på andra forum. Utan er stod jag inte rakt upp.

Jag har nu blivit både lyssnad på och förstådd av min chef. Åtgärder är på gång. Min arbetsbörda kommer förhoppningsvis att minska.

Dock fortsätter landstinget att kalla oss till vårdplaneringar med döende patienter. Nu sker det dagligen. Hur kan de göra så? Att människor ska behöva kämpa in i det sista för att få en plats att dö på, i någon slags anständighet.

Jag begriper det inte.

På bilden ovan ser ni min Kezzi. Som är min glädje, när allt annat känns tungt. Som finns med mig i vått och torrt. Som ger kärlek. Och oändlig glädje.

Vägs ände

Ni som följt mig länge, vet att jag en gång i tiden rände rakt in i väggen. Jag hade inte tagit min kropps signaler på allvar, utan en morgon när jag vaknade tog jag mig inte upp ur sängen.

Att gå till jobbet fanns liksom inte på kartan. Jag grät och grät. I veckor. I månader.

Var som ett totalt vrak.

Skickades till psykolog på företagshälsovården, som direkt konstaterade utmattningsdepression. Ja, det får visst inte heta utbrändhet ....

Men jag kom tillbaka, kunde börja jobba igen. Fast jag blev tvungen att byta arbetsplats. För det var ju så att det var jag som var förändrad. Arbetsplatsen var densamma. Arbetstyngden likaså.

Efter det har jag varit oerhört observant på tecken på att jag är på väg in i samma felspår. Ända tills nu.

Nu har jag inte varit observant nog. Jag har givit signaler, men sådana uppfattas främst av de som själva varit där.

Jag har haft ett extremt tungt år. Med dödsfall och skilsmässa. Med extrem arbetsbelastning under hösten.

Patienterna som vi förväntas ta hem från sjukhusen har denna höst varit oerhört sjuka. I många fall har de varit "terminala", vilket innebär enormt kort förväntad överlevnad.

Jag är ensam sjuksköterska på min enhet och ska själv ta beslutet att dessa kan tas om hand i kommunal vård.

Patienternas anhöriga är i kris och kan för sitt liv inte förstå varför deras anförvant inte kan få sluta sina dagar på sjukhuset. Och det kan inte jag heller. Jag har sagt nej så många gånger och hamnar då alltid i en slitsam konflikt med landstinget.

Nu känns det som om jag kommit till vägs ände. Framför mig står väggen. Bakom och på sidorna står också väggen.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till.

Ger inte upp!

Mitt bloggeriande har som vanligt fått stryka på foten. Allt är så intensivt på mitt arbete, att energin inte riktigt räcker.

Det här med att landstinget vill skriva ut svårt sjuka patienter som ligger för döden bara fortsätter och fortsätter. Där sitter jag som den mest enfaldiga sjuksköterskan och berättar för chockade anhöriga att vi har blivit kallade till vårdplanering för att deras anförvant måste ut från sjukhuset.

Fast nu börjar det hända saker. För det här ser ut som en trend. Flera gånger i veckan har vi likartade vårdplaneringar. Jag skriver avvikelserapporter så att systemet snart kraschar. Men nu har vi blivit lyssnade på. Ledningen har tagit tag i saken och brev ska skickas till landstingsledningen. Länets s.k. MASar (medicinskt ansvariga sjuksköterskor) har också fört problematiken till en högre nivå.

Vårt landsting ska spara 181 miljoner! Vem som helst kan räkna ut att det är ett faktum som har påverkat landstingets ändrade förhållningssätt till de svårast sjuka. Ut med patienterna till kommunen bara!

Det här är en skamfläck för vårt välfärdssamhälle. Att människor som har ett par dagar kvar av sitt liv, ska behöva kämpa för att få en plats att dö på! Och jag kommer aldrig, aldrig vika mig. Jag kommer att kämpa för de här patienterna till den dag jag själv dör. Det är min fulla och fasta övertygelse.

Vart är vi på väg?

Snart får jag ont i magen varje gång jag ska säga till en patient, att jag blivit kallad till sjukhuset för att göra den medicinska planeringen inför patientens utskrivning.

För saken är den, att en stor del av patienterna som vi ska planera ut nu för tiden är ohyggligt svårt sjuka. De är nydiagnostiserade, med avancerad obehandlingsbar cancer. De och deras anhöriga har fått en diagnos. Inget mer. Hemgång har inte diskuterats. Men de ska ut från sjukhuset. De får inte uppta en plats på en akutavdelning.

Och där sitter jag och pratar om utskrivning med patienter och anhöriga i chock. Det är så grymt jobbigt, ingen kan ana hur det känns. Anhöriga som gråter och är förtvivlade. Som bönar och ber om hjälp. Patienter som inget hellre vill än att stanna på en sjukhusplats. Anhöriga som inte för någonting i världen orkar ha en dödssjuk anförvant i hemmet.

Vad gör jag? Jo, jag säger nej. Vi tar inte hem patienten. Vilket naturligtvis leder till kontroverser och konflikter med landstinget.

Men jag måste ta det. Jag skulle inte kunna leva med att göra något mot en dödssjuks vilja. Det här är de sista veckorna, ibland till och med sista dygnet, i en persons liv. Jo, flera patienter har dött dagen efter vårdplaneringen. Och det är skamligt! Det sista dygnet ska patient och anhöriga behöva kämpa för en vårdplats.

Vart är vi på väg?

Inställt

Allt blev inställt idag. Ingen konsert och inga fyrverkerier. Vädrets makter rår vi inte på.

Jag tyckte att scenen såg hal och slipprig ut. Och kan mycket väl tänka mig att det finns en olycksrisk i samband med stormigt väder.

Även om det var fyrverkerierna som satte stopp för det hela.

Jag tog en promenad på stan istället, men insåg rätt fort att jag var alldeles för varmt klädd. Hade ju klätt mig för att stå i regn och blåst under några timmar. Inte för att strosa i affärer.

Förhoppningsvis flyttas hela arrangemanget till andra eller tredje advent.

Och vi har ett annat uppträdande inbokat. I Julkörskampen i Gränby centrum den 4:e december. Då ska vi försvara förra årets vinst!

Kördags

Nu är det strax dags att styra iväg till Uppsala. Kl. 16.15 uppträder vi på scenen utanför slottet. Vi är förstås "Kör för alla" under ledning av Caroline af Ugglas.

Hela eftermiddagen kommer således att tillbringas utomhus. Soundcheck kl. 13.55. Sen är det återsamling en timme innan konserten.

I min packning finns därför regnkläder, paraply, varm choklad och mackor.

Kezzi får följa med och ligga i bilen mellan varven. Han älskar nämligen bilen. Knappt så jag får ut honom därifrån.

Ha en trevlig första advent!

Ser inte fram emot

Jag är väldigt dålig på att blogga, känner jag. Förskräckligt dålig. Alltid är det något annat som ska göras. Oftast jobb. Som nu.

Journalprogrammet på jobbet havererade sent på eftermiddagen idag, när jag kom tillbaka från dagens vårdplaneringar och skulle sätta mig och dokumentera.

Då blir man inte glad. Inte det minsta. Nu har det visst kommit igång igen. Så jag ska strax sätta mig och skriva journaler.

Kvällarna denna vecka har gått åt till God mansutbildning och körsång. För på söndag har vi en liten konsert utanför Uppsala slott.

Uppsala har ju gått och blivit en stor stad, jättestor, och det ska firas rejält på söndag. Sång, musik och stort fyrverkeri blir det.

Någon sa visst att det är första advent på söndag. Och att man då ska ha femtioelva stjärnor och stakar i fönstren. Nu kommer jag inte att ha det. Inte på långa vägar.

Vi får se om morgondagen ger mig lite tid för pynt. Annars får det vara.

Advent och jul kommer ändå. Och i år ser jag inte det minsta fram emot kommande helger.

Söndagsångest

Idag ska bästis och jag åka till Fullerö handel. Där finns det hur mycket prylar som helst.

När jag flyttade till min lägenhet i maj, så tog jag inte med mig en enda julsak. Det var liksom inte aktuellt då och julen kändes oerhört avlägsen.

Men nu står den, obönhörligt, snart för dörren. Så ett och annat julpynt måste införskaffas.

Adventsljusstakar har jag redan köpt. Tre stycken Nusnässtakar. Otroligt fina.

På julafton är jag bjuden hem till äldste sonen och hans sambo. Tacksam för det. För helgerna är jobbiga.

Att vara ensamstående i veckorna är inget problem. Men helger är för mig, så sammanknippat med familjegemenskap.

En gemenskap som jag inte längre är del av. Att springa ute och roa sig på krogen, som jag tror att mitt X ägnar sig åt en hel del, är inget för mig. Är ingen krogmänniska, helt enkelt.

Jag hoppas att jag någon gång ska bli kvitt min s.k. söndagsångest. Ja, det är inte ångest för att måndagen är i antågande, tvärtom längtar jag till måndagen, utan just för att söndagar är en familjedag för mig.

Mina barn är och har alltid varit väldigt självständiga. Av rent egoistiska skäl skulle jag naturligtvis önska att de behövde sin mamma mer. Men självklart är det bra att de klarar sig och att det går bra för dem.

Men det är just det där att känna sig behövd ....

Nu i veckan ska jag, under ett par kvällar, gå en God mansutbildning. Jag känner att jag har så mycket tid och möjlighet att lägga på någon annan människa, att ett God mansuppdrag vore intressant.

Det må vara av egoistiska skäl, fast kan jag samtidigt göra en insats för en medmänniska, så är det ju bara bra.

Eländigast vinner

Det pratas mycket nu om vårdskandaler. Om skandaler på våra äldreboenden. Och då främst på de privatdrivna.

Man glömmer dock att all äldrevård är kommunal. Men att utförarna kan vara såväl privata som kommunala. Man glömmer att kommunen köper vård av de privata bolagen och får vad man beställer och betalar för. Det yttersta ansvaret har alltid kommunen.

Att väga blöjor, tycker jag är bra. Det är ett utmärkt kvalitetsarbete. På så sätt får man reda på exakt vilken typ av blöja som passar den enskilde. Är det sen så att personalen sätter på en vägd, nerkissad blöja igen, då är det en skandal. Men jag tror inte att det förekommer.

Att bjuda de gamla på sötsaker, är också bra. Även om man är diabetiker, så måste man få vara med i gemenskapen och få godsaker när det bjuds. Och jag kan inte tänka mig att det är något överflöd av sötsaker, som bjuds ut.

För de demenssjuka är sötsaker rent av nödvändigt. Socker är det enda bränslet, som hjärnan kan tillgodogöra sig. Och vid en hjärnsjukdom som demens, behöver hjärnan all energi den kan få.

På de allra flesta äldreboenden fungerar det alldeles utmärkt. De boende får den vård och omsorg som de behöver. Och som vi i dagens samhälle har resurser till.

Det är synd att man glömmer bort att framhäva alla boenden som fungerar bra, all personal som med stort engagemang arbetar och sliter för att våra gamla ska få en värdig och trygg tillvaro på våra äldreboenden.

Nu verkar det mest vara en tävling i rubriksättning. Eländigast rubrik, ger flest läsare. Och otrygga äldre och anhöriga.

Cancervården, en skamfläck!

Man kan bli utslängd från sjukhuset om man har en nyupptäckt, sen en vecka, avancerad cancer. Då kan man utslängd till kommunen.

Varken patient eller anhöriga får prata med någon. Det blir vi i kommunen som får ta det svåra samtalet.

Det är för jäkligt!

Tack och lov lider jag brist på prestige och kunde slå näven i bordet och stampa med foten. Vara besvärlig. Säga emot. Säga nej!

Men så får man inte behandla människor. Människor i svår chock och kris.

Det är cancervården idag, 2011. Många gånger en skamfläck på landstingets karta.

Nya vänner

Helgen spenderar jag ute i min stuga. Igår kväll kom några vänner på besök.

Min bästis och kollega, samt tre ytterst trevliga herrar från Stockholm. Dessa herrar har jag lärt känna genom bloggen och facebook. Det här var andra gången vi träffades. Men det kändes som om vi känt varandra i många, många år.

Det är rätt fantastiskt att man kan få nya vänner genom internet. Och att det klickar så bra när man sen träffas i riktiga livet. För jag tror inte att det är helt enkelt att skaffa vänner i mogen ålder. Så de här fyra människorna ser jag som en rikedom.

Vänskap som måste vårdas och bevaras.

Idag är jag således trött. Kezzi likaså. För till gänget hör också en liten hund. Som ansattes av Kezzis enorma energi under hela kvällen. Kezzi är en riktig partyprisse, som med lätthet håller igång fram på småtimmarna.

Det mest spännande som hände för dessa två hundar, var nog att en talgoxe lyckades ta sig in genom den öppna altandörren. Lugnt och fridfullt flög den omkring i stugan. Herrarna lyckades till slut fösa ut den genom dörren.

Och idag har ett gäng talgoxar flugit omkring här utanför. De har satt sig på altanen och stirrat in genom fönstren.

Förmodligen var det väl gårdagens fågel, som berättade om partyt för sina kompisar. Så lite besvikna blev de nog, när endast en trött hund och en trött tant befann sig i stugan.

För först nu när klockan snart är 15, känner jag mig mogen för en dusch och för att ta mig an den stora disken.

Det tar på krafterna, att hålla igång sent på kvällen!

Silver&silver

Titta så fina silversmycken, som jag har köpt här. En ring med mina söners namn på och en berlock som det står "diabetes" på.

25% av vinsten på berlocken går till diabetesforskningen. Alltså till en riktigt god sak!

Dylan&Knopfler

I fredags var jag på konsert i Globen. Jag såg två giganter, Bob Dylan och Mark Knopfler. Man kan säga att det var två konserter i en, för de uppträdde var för sig.

Och jag gillade Knopflerdelen bäst. Han hade ett gäng härliga musiker med sig och bjöd på suverän musikalitet.

Dylan bjöd på ....ja, inte vet jag. Extremt skrovlig röst, som de lagt ett förskräckligt eko på och skränig kompmusik till det. De tre första låtarna var bra, sen blev det jobbigt. Alla låtar lät lika. Lika skräniga.

Men nu har jag i alla fall sett den store legenden live. Alltid nåt!

Det visste jag inte

För ett drygt halvår sedan, hade jag ingen aning om att jag idag, den 5:e november, inte skulle fira min bröllopsdag. Hade heller ingen aning om allt annat elände som skulle hända under detta halvår. Ni som följt mig, vet vilken nedförsbacke jag hamnat i. Och fortfarande befinner mig i.

För ett tag sedan slog jag larm på jobbet. Jag orkade inte med tempot, helt enkelt. Jag klarade inte av att åsidosätta kvalité, för att åstadkomma kvantitet.

Jag har gått rakt in i den berömda väggen, för ett antal år sedan och fann plötsligt att jag befann mig farligt nära den igen. Inget, absolut inget, är värt den mardrömmen en gång till.

Att jag då på omvägar får antydningar om att detta inte riktigt accepteras, gör mig bedrövad, ledsen och arg. Kom och prata med mig istället, öga mot öga! Stå upp för din åsikt! Be om en förklaring, om jag varit otydlig.

Är det något jag avskyr så är det mesighet och feghet. Rädsla för att vara obekväm. Rädsla för konflikter.

Jag jobbar, som man säger, arslet av mig. Går in med 100%igt engagemang i varje ärende som vi handlägger. Jag ger mig inte förrän patienten, som vi planerar utskrivning och hemgång för, får en trygg och säker vård i hemmet.

Jag sitter i stort sett varje kväll och skriver journaler, för det hinns inte med på dagarna. På obetalt tid, vill jag tillägga.

Jag är sådan, det går inte att ändra på. Kan aldrig dra ned på engagemanget. Men hamnar ibland, och det är väldigt sällan, i ett läge där jag måste dra åt bromsen.

Jag är så innerligt glad över att jag har min bästis och kollega, som brinner på samma sätt för vårt jobb. Men jag förstår också att man stör sig på oss. Att vi alltid håller ihop, att vi är för "på", hela tiden.

Men vi har samma tänk, kring patienterna. Samma inställning, samma mål.

Samma arbetsmoral.

Då blir man farlig. Ett hot. Vi blir obekväma, som ifrågasätter. Vi nöjer oss inte med halvdana lösningar.

Men ändå, en kollega i någon slags nöd, som drar åt handbromsen, borde man respektera.

Lite mallig

Lite mallig är jag allt! :-))

Läs om mitt jobb här!

Tillfällig comeback

Min tillfälliga bloggcomeback för ett tag sedan, blev just tillfällig. Tids- och energibrist har sett till det.

Att jag är upp över öronen fylld med arbete på mitt jobb, leder till att orken till så mycket annat inte riktigt infinner sig.

Många svårt sjuka patienter ska tas om hand av kommunen och det är mycket att styra upp där.

Sen står vinterkräksjukan för dörren. Eller rättare sagt, den är innanför dörren på vårt lasarett. Vilket gör det extra komplicerat att vårdplanera ut patienterna.

Jag fick be mitt team dra i handbromsen för ett tag sedan, vi hade så många vårdplaneringar att jag bara inte orkade längre. Jag märkte att kvaliteten försämrades och min hjärna gick på högvarv.

Och när vi började prata om det, kände vi alla fem samma sak.

Jag har ju varit inne i väggen en gång förut, och vill inte under några omständigheter hamna där igen.

Vad det gäller min diabetes, så mår jag mycket bättre. Insulinet har verkligen gjort susen. Jag håller fortfarande på att trappa upp dosen, för jag är inte nere i acceptabla värden än.

Dessvärre finns ett annat problem, jag har under några år märkt att jag hör sämre och sämre. Så till slut gick jag iväg och testade hörseln. Och mycket riktigt, jag har en hörselnedsättning. Skulle tro att den är en följd av min diabetes.

Så om ett par veckor ska jag till en audionommottagning och se vad de kan hitta på för hjälpmedel.

Jag ser dock fram emot att få ett hörselhjälpmedel, för det är ansträngande att försöka höra vad folk säger. Jag sitter ju i samtal med patienter hela dagarna och misstänker att min pressade situation delvis kan bero på detta.

Det var allt för denna gång.

Kramen och pussen!

Nu är jag arg igen ...

Jag fick börja med insulin för några dagar sedan. Och fick en smärre chock. Jag blev så pigg! Tröttheten var som bortblåst. Dimsynen likaså. Kommer ihåg att jag upplevde samma fenomen, när jag fick insulin under en av mina graviditeter.

Dock ropade jag hej, en aning för tidigt. För det tar tid att få in rätt dos. Jag fick sluta med en av mina blodsockertabletter, samtidigt som jag började med insulinet. Och när effekten av den tabletten gick ur kroppen, steg mitt blodsocker igen och tröttheten kom tillbaka.

Så nu har jag ökat på dosen lite mer än farbror doktorn ordinerat. För tålamod kan jag ha i många sammanhang. Men jag har svårt att öka på saker så där lite bitvis.

Snabbt och effektivt ska det vara, i alla sammanhang. Sån är jag.

Annars är jag mest uppretad över hur vårt landsting sköter de svårast sjuka. Eller inte sköter ...

Utan kastar ut patienter till oss i kommunen. Trots att landstinget har specialistkompetensen. Man har geriatriker, psykiatriker, logopeder, kuratorer, psykologer etc etc.

I kommunen är sjuksköterskan den med högsta medicinska kompetensen.

Och vi ska ta hand om de riktigt svåra fallen. Den ekvationen går inte ihop.

Nej, det här retar upp mig så vansinnigt. Jag skriver avvikelserapporter, men känner inte att det leder någonvart.

Någon kanske kommer ihåg att jag skrev brev till 18 landstingspolitiker angående cancervården. Jag fick svar från 1 ....

Det visar vilket engagemang de har som styr över landstinget. Eller brist på engagemang, rättare sagt.

Funderar faktiskt på fullaste allvar att engagera mig politiskt. Tyvärr vill jag inte gå med i det parti som svarade mig, utan jag får se mig om efter ett annat lämpligt parti.

Ger inte upp

Det här med bloggeriet ligger fortfarande i viss mån i träda hos mig. Ork, kraft och tid räcker inte alltid till.

Snälla är ni, som ändå tittar in och kommenterar de få inläggen.

Hoppas energin är på återkomst snart. Kören har startat i veckan och det, om något, är ju en energigivare av hög klass.

Låtlistan för hösten är fantastisk och vi kommer att få besök av Oskar Linnros under en kväll. Vi har alltid, under höstterminen, besök av någon känd gäst, som vi sjunger några låtar med.

Sen ställer vi upp i Julkörskampen igen. Förra året vann vi. Naturligtvis går vi in för seger även detta år.

I vår ska vi ha en stor konsert på Hovet. Några riktiga kändisar är tillfrågade om de vill deltaga. Spännande! I våras hade vi konsert med Martin Stenmarck.

Mitt jobb är en energislukare. Jag ska planera in hemsjukvården, för i många fall extremt sjuka personer. Eller också ska jag säga att vi inte kan ta emot dessa patienter i hemmen. Tuffa beslut.

De som vill vårdas i hemmet i livets slutskede, försöker jag alltid ordna till det för. Men det är mycket planering för att få ihop det. Speciellt om det är avancerad apparatur inblandad och om det måste finnas sjuksköterskor närvarande hela tiden.

Sjuksköterskor växer som bekant inte på trän.

Tur att jag är envis som en åsna och i princip aldrig ger upp.

Kronisk sjukdom

Att ha en kronisk sjukdom, i mitt fall diabetes, är något som påverkar hela ens livsföring. Att alltid tänka på vad jag äter och att jag äter. Att äta 11 stycken tabletter/dag. Att känna att sjukdomen försämras hela tiden.

Allt det där präglar hela livet. Vetskapen om alla komplikationer som förmodligen kommer, ger en känsla av hopplöshet ibland.

Diabetesen påverkar mina ögon mycket. Har haft en näthinneavlossning och för höga sockervärden ger direkt dimsyn.

Det påverkar orken, det ger värk i lederna. Det försämrar hörseln. För sockret finns överallt, inte bara i blodet, utan det lagras i hela kroppen.

Njurar, ögon och sårläkning på fötter och ben, är det som påverkas mycket av diabetes. Oerhört många får amputera sina fötter. Eller börja med dialys när njurarna slutat fungera.

Förra veckan sattes jag in på ytterligare en tablettsort. Den har nu lett till så hemsk magkatarr att jag inte kan fortsätta med den. Smärta ända upp i matstrupen, gör att jag knappast kan äta eller dricka.

Så det blir ny kontakt med doktorn i morgon.

Magkatarren från helvetet har fått mig i ett fast grepp.

Mat och musik

Igår var det 1:a oktober. Och vi sitter ute och grillar och äter veganlunch. Hos yngste sonen i Stockholm. Ett något försenat födelsedagsfirande var det. Den unge mannen är som andra unga män en upptagen man. Därför kunde x-maken och jag inte fira honom förrän igår.

Bättre tur med vädret kunde vi inte haft. Sol och värme hela dagen.

Kvällen tillbringade jag i en annan storstad, Västerås. På konsert med Eldkvarn, närmare bestämt. Kezzi tog andre sonens flickvän hand om.

Eldkvarn vet hur en slipsten ska dras. Skickliga musiker och medryckande låtar.

Även idag har det varit fullt upp. Jag har haft matlaget här på middag. Kalops blev det. Till efterrätt serverade jag ugnsstekta äpplen med vaniljsås. Rejäl husmanskost, alltså.

Veckan som gick ägnade jag mycket tid och energi åt att planera tillvaron för en ung, mycket svårt cancersjuk patient. Det är de sista dagarna/veckorna i denna persons liv och att få till det så bra som möjligt var en utmaning. Men det gick bra. Jag tror alla blev nöjda.

Då kände jag hur oerhört viktigt mitt jobb är. Och att jag aldrig vill jobba med något annat.

Slut i tanken

For ner i någon slags själslig dypöl igår. Sluuuurp, sa det. Sen låg jag där på botten. Och sov. Och sov. Med undantag för några hundpromenader förstås.

Men tror det var välbehövligt. När jag vaknade i morse kände jag mig skapligt utsövd och kunde så smått börja kravla upp till ytan igen.

Det var verkligheten som kom ifatt mig. Ett halvt års psykisk stress som tog ut sin rätt. En mors hastiga död och en lika hastigt påkommen skilsmässa kan knäcka vem som helst.

Jag har bara gått på i ullstrumporna. Lagt all energi på jobbet och på hundvalpen.

Tills jag alltså fick energistopp. Totalt tömd tank. Till och med förbrukat reservtanken.

Nu får jag slå ner lite på hastigheten. Anpassa farten efter tanken, helt enkelt.

För reservdelar är svåra att få tag på.

Är man körd, så är man.

Nya tag

Kezzi fortsatte förstås att kräkas. Så ett veterinärbesök blev nödvändigt. Vi har därför tillbringat halva dagen på djurkliniken.

Hans mage röntgades. Först en vanlig slätröntgen och sen en kontraströntgen. Inför den var han tvungen att svälja kontrastvätskan. Som veterinären sprutade in i hans mun.

Det var inte lätt kan jag säga. Förmodligen smakade den inte köttbulle. För både jag och Kezzi var till slut nedstänkta av den vita vätskan.

Det som på slätröntgen såg ut som ett hinder, visade sig bara vara gaser. Det var helt fri passage. Så han har nog fått i sig något som retat magslemhinnan.

Nu är det diet och medicin som gäller.

Matte fick tömma fickorna, för billigt var det inte. Det är dyrt att ha djur.

Jag hade också tänkt bjuda yngste sonen på födelsedagslunch idag. Men det hanns förstås inte med. Ibland blir det inte som man planerat.

Mina tre semesterdagar är snart till ända. Har faktiskt inte gjort någonting, utom att torka spyor. Men det var också lite av tanken. Att bara vara i nuet. Komma ifatt.

Fast jag hade förstås sett fram emot Stockholmsresan idag.

Nu blev den inte av och det är inte mycket att göra åt.

I morgon är det nya tag på jobbet igen.

Spyfri?

Den lilla rackarskrutten Kezzi har nu inte kräkts på ett dygn! Jippie! Han har ätit fast föda både igår kväll och idag. Må nu hans lilla mage vara återställd!

Mina tre semesterdagar som jag tänkt ägna åt vila och kontemplation, så tjusigt det lät, kanske kan bli det som var avsett. Regnet vräker ner och inomhusvistelse är att föredra. Med gott samvete då.

Kanhända blir det en tur till Stockholm på onsdag, när yngste sonen fyller år. Han är dock en upptagen ung man och att han har tid med morsan är inte alldeles säkert.

Men en present måste jag i alla fall åstadkomma.

Och i bästa fall kan jag köpa något på nätet, så att jag inte ens behöver ut och ränna i affärer. Kanske presentkort på Ticnet kan vara något?

Trendkänslig

Naturligtvis har jag fastnat för den nya trenden, Wordfeud. Trots att jag aldrig varit någon spelare. Är inte särskilt intresserad av att vinna, men däremot mycket uthållig och envis.

Så vinner, gör jag inte särskilt ofta. Tvärtom. ""You lost", står det titt som tätt. Motspelarna får 170 poäng för ett ord och jag kanske knåpar ihop 7 ...

Men jag fortsätter, är som sagt seg och envis. Stretar på.

Lilla Kezzi har fått något skräp i sin mage. Han har kräkts i några dagar. Det är inte så konstigt kanske, för han är mycket intresserad av det som ligger på marken. I min lilla skogsbacke utanför huset, ligger massor med soppåsar och bruna mullpåsar. Jag fattar inte hur de hamnar i skogen?

Han vill gärna bära något i munnen, när vi går, och det gör inte ett dugg om detta något är hämtat från en mullpåse. Tycker han.

Nu har han dock inte kräkts något sen inatt. Han fick en skvätt sojayoghurt med honung i imorse. Håller tummarna för att det är färdigspytt. Annars blir det veterinärbesök imorgon.

Själv har jag tagit tre semesterdagar, för att vila och liksom komma ifatt med mitt liv.

Men det kanske blir vård av hund istället, under dessa tre dagar.

Vändpunkt

Igår var bästis och jag lite fina och kulturella. Vi gick på teater!

Vi såg "En stjärt på himlen", av och med Cecilia Frode.

En pjäs om självkänsla och självförtroende. Jag kände igen mig i vartenda ord.

Pjäsen innehöll också en del musikinslag, som vi dessvärre inte riktigt förstod oss på. Vi kanske inte var tillräckligt kulturella?

Men i alla fall, orden träffade som en smocka i mellangärdet och skrattet fastnade många gånger i halsen.

Den går på TV i helgen. Se den om ni kan.

Nu är jag ledig i fem dagar minsann. Och för första gången på evigheter får jag inte panik inför en ledighet.

Jag har kommit till en vändpunkt. Varit på botten av botten.

Nu kan det bara bli bättre!

Ovan jord

Tänkte för en vecka sedan att jag skulle börja blogga igen.

Det gick ju som ni kan se inte så bra. Ett enda inlägg har jag åstadkommit. Nu är jag i full färd med nr 2. Jag vet inte vad det ska handla om.

Kanske att en rysligt snygg och förmodligen trevlig hockeyspelare fick sätta livet till. Så meningslöst. Mitt i den bästa perioden av livet.

Eller att Kezzi och jag började på valpkursen i tisdags. Tio små valpar skulle försöka hålla sig i skinnet och uppföra sig anständigt. Det gick ju inte. Kezzi hittade genast en Malte, som han började brottas med.

Något annat som började var min chiballträning. Bra och nyttigt, tror jag. Balans- och muskelträning.

Annars lunkar det på. Kören börjar om en månad. Trivs inget vidare med livet, känns så ensamt. Men det måste ju gå. Alternativet är nog ännu ensammare. Varje dag ovan jord, är ju trots allt en bra dag. Om man tänker på alternativet, alltså.

Motvillig acceptans

Det känns som om jag har kommit till ett läge av motvillig acceptans. Acceptans av hur mitt liv har blivit.

Att jag som är familjemänniska ut i fingerspetsarna, inte längre har någon familj. Att jag är ensamboende och inte har någon möjlighet att välja att inte vara det.

Jag har mina söner, som dock lever sina egna liv och sällan har tid att umgås med mig. Jag har min underbara väninna/arbetskamrat, som finns där i ur och skur. Jag har mina fina nätvänner, som jag i början av sommaren hade besök av och som också alltid finns där när jag sviktar. Det finns också några andra vänner, som jag träffar då och då.

Sen finns det några gamla vänner, som aldrig hört av sig under hela denna jobbiga tid. Dessa måste jag nu lämna bakom mig. Det finns ingen anledning att lägga energi på att sörja dem. Energi är min bristvara i dessa tider och måste användas med omsorg.

Under sommaren har jag drabbats av ryggskott och svår magkatarr. Min diabetes är i olag och nu måste jag börja med insulin som komplement till tabletterna.

Jag vet och förstår att dessa krämpor är ett svar på själsligt illamående. Det är därför jag måste acceptera och gå vidare. Inte fastna i något. Inte gå under.

Och kanske orkar jag blogga lite då och då igen.

Sen har jag ju Kezzi. Som växer så det knakar. Som är urtjusig och väcker uppmärksamhet överallt. Den här veckan börjar vi på valpkurs. Det kanske kan bli en nystart på mitt liv.

Ajöken

Nu läggs den här bloggen i träda. På obestämd tid. Min lust att blogga har sakta men säkert avtagit och just nu är mitt liv så trist, att det inte finns särskilt mycket att skriva om.

På Facebook och Twitter finns jag kvar och ni får hemskt gärna bli mina vänner där, ni som inte redan är det.

Ett och annat inlägg kanske droppar in här, den som lever får se.

Ajöken!

Min lilla resa

Nu har jag varit på min lilla semesterresa. Till Vässarö, utanför Grisslehamn. Mer avancerad än så, blir inte min semester i år.

Vässarö är en lägerö, som ägs och drivs av Svenska scoutförbundets Stockholmsdistrikt. Jag har varit där flera gånger och yngste sonen har jobbat där på somrarna under flera år.

I år jobbar han som konfirmationsledare. Ca 50 konfirmander tillbringar 4 veckor där och ska undervisas i allt från segling, överlevnad i naturen, till religion.

Själv fick jag vara med på ett par mycket fina kvällsandakter i det fantastiska kapellet, samt en föreläsning med en multireligiös guide.

Han berättade om och visade symboler från de 6 största religionerna. Symboler som utövarna använder här i landet.

För mig som är intresserad av sånt, var det förstås en spännande föreläsning.

Sen blev det ju lite båtåkande och solande. Bad hoppade jag över. Och lek med Kezzi naturligtvis. För honom var det rena paradiset. Han fick springa lös och öns alla gäster gosade oavbrutet med honom.

Men nu är vi hemma igen, i tystnaden och ensamheten. En omställning för både Kezzi och mig.

Och på måndag börjar allvaret. För oss båda. Jobbet väntar och jag räknar med att Kezzi ska kunna vara med mig där en hel del.

På läger

Den här helgen har jag inte gjort ett enda vettigt handtag. Varit som lamslagen av de hemska händelserna i Norge och följt nyhetsrapporteringen hela tiden.

Jag är ju själv en "lägermänniska" och har tillbringat åtskillig tid på scoutläger, som scout och som ledare. Vet hur betydelsefullt en lägervistelse är för barn och ungdomar.

En vecka på läger är årets höjdpunkt. Något som barnen sett fram emot hela vintern. Pratat om och längtat till. Jag tror att det även gäller barn och ungdomar som åker på politiska läger. För jag tror att lägerlivet är ungefär detsamma, oavsett vem som arrangerar.

Det är fullt av skoj, allvar, bus, gemenskap, kunskap, hemlängtan, kärlek och framför allt, att man växer som människa på ett läger.

På ett läger får man ta ansvar, inte bara för sig själv, utan även för andra. Man får hjälpas åt. Man får trösta, man får skratta. Man får kärlek och man ger kärlek.

Att då, mitt upp i allt detta, få uppleva den värsta mardröm man kan tänka sig, måste vara så ohyggligt vidrigt.

Den här ensamma mannen, med sin sjuka och förvirrade hjärna, tog på sig rätten av avrätta nästan 100 barn och ungdomar. Det är så obegripligt hemskt. Så extremt fasansfullt.

Imorgon ska jag själv åka till just en sådan lägerö, Vässarö. Det är också ett paradis för en massa barn och ungdomar.

Vi måste alla bidra till att inget enda barn igen ska behöva uppleva helvetet, som de norska barnen befann sig i.

Den vidriga extremismen

Jag mår illa över alla självgoda kommentarer från folk som är lyckliga över, att det inte var islamister som var skyldiga. Vakna upp! All extremism är farlig. All extremism hotar det fria och demokratiska samhället. All extremism har samma källa. Ondskan. Man vill frånta människor deras rätt att tänka själva och att ha en åsikt. Det spelar ingen roll om extremismen kommer från höger eller vänster, från ovan eller nedan. Den är lika vidrig!

Alla mina tankar går till offren och deras anhöriga.

Tar inga risker

Min lägenhet ligger på bottenvåningen. Helt i markplan. Vilket innebär att det är mycket god insyn. Det har jag sett, inte minst när jag är ute med Kezzi på kvällarna. Man ser allt! Och mer därtill!

Så nu har jag beställt persienner. Om ett par veckor är de på plats. Inte billigt, men ack så nödvändigt.

Sen ska jag också försöka få tag i nån slags spaljé till balkongen. Kvinnan som bodde här förut, hade en i smide med vassa piggar. Tyvärr tog hon den med sig.

För vill man, så är det hur enkelt som helst att kliva in på min balkong. Några objudna gäster den vägen, är jag inte intresserad av.

Nojig kanske, men jag bor i ett område där det är mycket busliv och hög kriminalitet. Även om just den här delen av området, med bostadsrätter är lugn, så är det inte många hundra meter till hyreshusen, där buslivet förekommer.

Skolan i närheten, har upprepade gånger varit utsatt för allvarliga bränder.

Så det känns onödigt att ta några risker.

Låååångtråkigt

Semestern för mig innebär att gå omkring och prata bebisspråk med en liten valp. Hur ska det gå när jag börjar jobba sen, kommer jag fortsätta att prata bebisspråk tro?

Ibland blir det ett trevligt avbrott. Som igår till exempel, när mina stuggäster hälsade på och bjöd ut mig på mat. Ja, Kezzi fick förstås följa med. I ett obevakat ögonblick tog han sig en slick på Sonjas köttbit. Annars skötte han sig riktigt bra på krogen.

Idag besökte vi arbetsplatsen. Kezzi måste ju skola in sig där. Och lära sig hur man uppför sig, när man jobbar åt kommunen.

Annars händer inte mycket och jag skulle vara oärlig om jag sa att det är jättekul. Ja Kezzi är förstås jättekul och helt underbar. Men annars ....nä inte mycket som är underbart.

Ser fram emot nästa vecka, då vi åker ut i skärgården några dagar.

Fyller år

Idag är det min födelsedag. Inte mycket att fira, känns det som. Och väntar inte heller någon anstormning av folk. Äldste sonen med flickvän kommer. Den yngre är ute på Vässarö och jobbar, så han kommer inte.

Det här är en annorlunda födelsedag. Om jag ser tillbaka ett år, har oerhört mycket hänt. Det är min första födelsedag efter skilsmässan. Den första sedan min mamma dog. En av få födelsedagar som inte tillbringas i sommarstugan.

Ibland förpassas jag in i tvivel och ledsamhet. Det var ju inte så här jag ville ha mitt liv. Jag ville inte sitta ensam i en lägenhet. Jag ville ju bara ha en hund ....

Och ibland känner jag vrede över x-maken, som i princip ställde mig på gatan, i samma stund som jag tog beslutet att skaffa hund.

Det kommer att ta tid att ta sig över och igenom allt som hänt. Att acceptera. Släppa och gå vidare.

Nu är det hunden och jag. Bara vi två.

Våldtäkt av barn

Vad är det för man som tycker sig ha rätt att förstöra en ung flickas liv? Vad är det för ett fegt kräk? Med vilken rätt våldtar och skändar han ett barn?

Hur ska denna flicka kunna känna tillit till pojkar och män i framtiden? Hur ska hon kunna ha ett fungerande sexliv?

Flickan har precis fått sin illusion om vuxenvärlden krossad å det grövsta. Vi vet inte om hennes framtid är raserad, men risken finns.

Jag har själv varit så rädd, som en människa kan bli, och vet att det sätter ohyggligt djupa spår.

Flickors bröst

Vad ska man egentligen säga om den värld vi lever i? Flickors bröst stympas för att de ska undgå att bli våldtagna!

Kan ni tänka er vidrigheten i detta? Den vansinniga smärtan.

Plågan att inte kunna amma sitt barn.

Eller kvinnor och unga flickor som måste skylas i heltäckande kläder och slöja, för att männen inte kan hejda sina lustar. Varpå kvinnorna får svår D-vitaminbrist, med avancerad skelettskörhet som följd.

Men vad gör det, i en värld där kvinnor inte har något egentligt värde, förutom att vara sin mans ägodel.

Regndans

Idag har jag dansat regndans. Dock utan att lyckas, för inte en droppe har fallit. Varför jag nu ägnar mig åt denna besynnerliga syssla på semestern, kan man ju fråga sig.

Jo, svaret är enkelt. Paret, Sonja med make, som hyr min sommarstuga, har nämligen inget vatten där. Brunnen har sinat, helt enkelt.

Idag har de varit inne hos mig och duschat och fyllt på vätskeförrådet.

Så om några fler ville ägna sig åt lite regndans, så tror jag att de blir tacksamma!

Han är mitt liv

Mitt liv består till största delen av omsorg om Kezzi nu. Den alldeles bedårande lilla hunden. Söt som socker är han. Med ett blått öga.

Vi tar små utfärder och utflykter. Korta promenader i omgivningarna. Dock kan det bli en aningens tråkigt. Saknar vuxenkontakter. Visserligen är Kezzi en isbrytare. Alla vill klappa honom.

Nu har yngste sonen, tack och lov, varit på hemmaplan under två dagar. Och kanske åker jag och Kezzi till honom i Stockholm, i slutet av veckan.

Ensamlivet fungerar bra i vanliga fall, men under semestertiden är det lite trist. Men allt går och man kan vänja sig med allt. Har ju inget annat val heller, för den delen.

Den 25:e åker jag till Vässarö, utanför Grisslehamn. Kezzi följer med förstås. Fyra dagar stannar vi. Ett miljöombyte som känns nödvändigt.

Festen!!

Nu har jag misskött bloggen igen! Fy mig! Men jag har haft fullt upp. Dels som valpskötare och dels som festfixare. För i lördags hade jag min fest för ett gäng nätvänner. Samt min kompis Lena. De gäster som kom tidigt, tog jag med på en parkvandring ner till hamnen. Kezzi orkade förstås inte gå så långt, utan fick bäras av matte långa stunder.

Vid Hamncafeét läskade vi oss med kall öl och Kezzi tog en tupplur på Lenas kjol.


Jag hade ett tema på festen, nämligen multikulti! Alla skulle ta med sig något ät- och eller drickbart från ett annat land. Själv hade jag valt Ryssland. Sen bjöds det på mat från bl.a. Israel, arabvärlden, Frankrike, Grekland och USA. Smaskigt var det! Ja faktiskt mer än smaskigt, det var helt underbart gott.

Och det var hur mycket mat som helst. Här är rester som jag åt igår. Har även ätit av den goda maten idag.

Människorna som var med, var en samling ytterst trevliga personer. På bilden syns författare Jacobsson, som tillredde den arabiska maten.

Vi hade verkligen jättekul! Det här bevisar att man kan få underbara vänner via nätet.
Jag tror och hoppas att gästerna är lika nöjda!

Ut på äventyr

Dagarna tillbringas nu med prinsen. Prins Kezzi. Som igår fick åka riktigt ståndsmässigt. Han placerades nämligen i cykelkorgen, inför färd till Hamncaféet.

Han verkade väldigt nöjd och belåten med den åkturen. För så värst vidlyftiga äventyr blir det inte tal om denna semester.
Men jag har i alla fall bokat in oss två några dagar på Vässarö. Som är scouternas ö i skärgården. Som medlem bor och äter man till en billig penning.

Yngste sonen är där samtidigt på sin semester och jobbar. Han har tillbringat varje sommar där i åratal. Det är mer eller mindre hans andra hem.

På lördag kommer min lägenhet invaderas av en samling suspekta typer! :-) Har nämligen anordnat en träff för ett gäng nätvänner. Kompisen och Kezzis gudmor Lena är med som mitt stöd från hemmaplan. Annars är det bara utsocknes folk.
En av deltagarna träffade jag för första gången för någon vecka sedan, annars är det premiär. För oss allihop faktiskt. De flesta av oss har inte träffats tidigare.

Men jag tror och tycker mig veta att det är rejäla människor hela bunten. Vi har umgåtts på nätet under lång tid.
Riktigt spännande ska det bli!

Duktig hund

Nu har det gått några dagar och det har gått över förväntan bra! Kezzi är så social och trevlig. Inte ett gnäll eller pip. Han sover hela nätterna också.

Visst blir det lite pölar på golvet, men han har börjat göra ifrån sig utomhus nu. Jag kan ju inte bo bättre, på bottenvåningen med skogen precis utanför porten.

Det är ett skogsområde där många rastar sina hundar, så jag antar att det kommer att vara ytterst spännande att promenera där för Kezzi. Många intressanta dofter.

Idag är det första dagen på semestern. De fyra veckorna som jag har framför mig känns som en evighet. Men jag ska börja skola in Kezzi på jobbet. Han kommer nog vara med mig där en hel del. Fast jag har ju bara ca 5 min till jobbet, så det funkar nog att jag går hem till honom på lunchen också.
Han kanske helt enkelt får jobba halvtid!

Äntligen äntligen

Så har han då äntligen kommit! Kezzi! Underverket! Välkommen lilla hjärtat! Puss!

Förstörelselust

Idag vid förmiddagsfikat på jobbet kände jag att nu jäklar, får det vara nog! Vi har nämligen en liten uteplats, som är hur ful och tråkig som helst. Det är bara några trämöbler, inget annat.
Jo förstås, en massa annat i form av glasbitar, fimpar och skräp av allehanda slag på marken.

Och möblerna ....oj oj en sorglig syn. Dels är de sneda och vinda, för plankor slits bort hela tiden. Sen är de fullristade med klotter. Det ena ordet värre än det andra. Jag ljuger inte om jag säger att det på bordet är inristat minst 100 ord.

Det är alltså gäng som sitter där på kvällstid, när vi har gått hem. Och de har tydligen en väldig lust att göra nåt med sina händer.

Att det är en kommunal arbetsplats, som de använder och förstör vet jag inte om de vet om eller ens bryr sig om.

Nu har jag ställt ut en papperskorg och en fimpburk. Samt satt upp en lapp där jag i trevlig och vänlig ton skrev att det vore bra om vi alla kunde hjälpas åt att hålla uteplatsen i skapligt skick.

Det ska bli mycket spännande att se hur det ser ut i morgonbitti!

Det kommer närmare

Nu närmar det sig! Fyra dagar kvar att jobba innan semestern börjar. Och fyra dagar tills jag får hämta Kezzi!
Jag längtar! Både till semestern och efter Kezzi.

Att våren varit turbulent, är väl en underdrift. Det har mer varit den ena orkanen efter den andra, som dragit fram i mitt liv.
Nu kommer det en liten Kezzi-orkan, som förhoppningsvis kommer att fylla mitt liv med stor glädje igen.

På jobbet har vi också haft orkan de senaste veckorna, men just nu verkar det ha lugnat ner sig. Jag blir i vanliga fall rastlös, om det är lite att göra på jobbet, men just nu känns det skönt att hinna andas mellan varven.

Midsommarhelgen firades i Dalarna. Hos goda vänner som har stuga där precis bredvid Dalälven. Traditionell mat serverades och på kvällen gick vi till byns samlingspunkt där byborna hade samlats för umgänge och lekar.
Dagen efter var förstås en slö dag, men en lång promenad till forsen tog vi i alla fall.

De senaste dagarna har jag också engagerat mig mycket i Vårdförbundets beslut att stödja Ship to Gaza. Jag tycker att det är helt fel att facket ska deltaga på något sådant. Jag ser det som en politisk aktivitet i syfte att provocera Israel.

Jag vill inte att mina medlemspengar ska gå till sådant. Jag ska ta ett beslut sen, om jag ska gå ur facket, men än så länge är det bra att vara kvar, då jag kan framföra mina åsikter som medlem.

Jag fick en kommentar om mitt engagemang i det förra inlägget. Jag kan bara säga att jag är sån. Av födsel och ohejdad vana kanske. Ibland kan jag dock önska att jag vore en teflonpanna. Där allt rinner av.
Men nej, jag är en gammal rostig järngryta, där allt fastnar!

Ship to Gaza och bil till Dalarna

Nu har jag haft en sån där ofrivillig bloggpaus igen. Det har varit så mycket att jag helt enkelt inte hunnit blogga eller kommentera.

I tisdags kväll till exempel, var jag och hälsade på min lilla älskling, se bilden. Han fyllde 7 veckor då!
Och nu är det bara 1 vecka kvar tills jag får hämta hem honom. Längtar jag eller längtar jag!!

Sen har jag ägnat mycket tid åt skrivande. Mitt fackförbund Vårdförbundet, har nämligen låtit meddela att de stödjer Ship to Gaza. Vilket fått mig att gå i taket och skriva i deras olika forum.
Många med mig, som EU, FN, Ryssland och USA tycker att deras aktion är en onödig provokation. Varor och annat, utom vapen och material till vapenframställning, förs sedan länge in landvägen och nu är även Egyptens gräns öppnad.
Det här är en aktion mot Israel och man utsätter många för livsfara. Därav mitt engagemang i frågan.

Men nu tar jag midsommarledigt. Ska strax åka iväg till goda vänner i Dalarna.

Ha en underbar helg alla!

Kroppsbesiktning

Lilla älsklingen växer. På tisdag fyller han 7 veckor och då ska han få besök av mamma och reservmamma! Alltså jag och kompisen Lena, ska hälsa på honom igen.

Och om 2 veckor får han flytta hem! Är det nån som tror att jag längtar? :-)

Idag har kroppen besiktats. Eller åtminstone delar av den. Hos diabetessköterskan togs EKG och diverse andra prover.
Jag kunde konstatera att jag är för kort till min vikt! Och att blodsockret är lite för högt.

Sen bar det av till Uppsala för grundlig kontroll av ögonen. Det görs med ungefär 1,5 års mellanrum. Och är lika obehagligt varje gång. Jag vänjer mig aldrig.
Andra kroppsdelar kan de få klämma, känna och titta på, men undersökning av ögonen är jätteläbbigt!

Tack och lov var det inget fel på ögonen, så ingen ytterligare åtgärd var nödvändig.

På arbetet har vi fortfarande hiskeligt mycket att göra och orken och energin lyser med sin frånvaro på kvällstid.
Jag har fortfarande en hel del att packa upp och ställa i ordning och jag borde verkligen göra ett ryck nu.

Nytt namn

Tack för alla fina kommentarer, som jag hela tiden får. Och som jag är så dålig på att besvara, just nu. Hoppas på bättre bloggtider, så småningom. När allt har lugnat sig. När jag har landat, både i mitt nya liv och min nya lägenhet. Nu är det hela tiden så mycket som ska fixas och ordnas.

Och jobbet ska vi bara inte tala om. Nä, då gör vi inte det ...

Nåt vi ska tala om är att jag fått mitt nya efternamn godkänt. Så nu heter jag Bertilsdotter. Men det för ju också med sig en del praktiska bekymmer. Nytt körkort ska ordnas. Namnet ska ändras både här och där. Jag ska lära mig att både säga och skriva det.

Men som sagt, bättre tider ska komma!

Kärlek!!

Så var då den magiska stunden inne. När jag för första gången skulle få hålla Kezzi i min famn. Och jag tror vi älskade varandra från första stund. Så otroligt orädd och tillgiven direkt.

Men det kan bli jobbigt också, med besök, så här blev det en tupplur i mattes skugga. Den lille har ett navelbråck, men förhoppningsvis ska han inte behöva besväras av det. Priset reduceras något och man får hålla koll så att han inte får ont. För då måste det opereras omgående.

Nästa roliga grej idag, var att jag fick hem sofforna som jag köpte igår. Monterade och klara. Ibland är det skönt att slippa IKEA ...

Timmar kvar!

Nu är det bara några timmar kvar! Tills jag får träffa Kezzi för första gången! Åh, så spännande och roligt det ska bli.
Det värsta är väl att jag inte får ta med honom hem. Det är ju några veckor kvar, tills han han blir färdig för leverans.

Något som däremot är färdig för leverans, är de två sofforna, som jag köpte på VarDagsRum outlet i Örsundsbro igår. Sonen och jag ska strax åka iväg och hämta dem.
Den butiken kan jag verkligen rekommendera. Finns så mycket fint där, både kläder, möbler och inredningssaker. Ägarna har en butik i Stockholm och det är därifrån sortimentet kommer.

Nu börjar mitt nya hem kännas komplett. Det är bara böcker och skivor som ska tas hit från f.d. hemmet.
Och det känns. Jag sover som en stock och börjar ana en form av struktur i min nya vardag.

Full rulle

Har haft ett par galet hysteriska veckor på jobbet. Massor, massor med vårdplaneringar. Och på sjukhuset är de visst också galna. Flyttar patienter hit och dit. När vi kommer för att vårdplanera är det ingen som vet någonting. I bästa fall vet de om patienten finns på avdelningen. Jag sa i bästa fall ....

Hela mitt liv är ju rätt galet och hysteriskt, så det är väl inte konstigt att även arbetslivet ter sig likadant.

Min lilla kissekatt har nu flyttat till ett annat hem. Jag tror att han får det jättebra där. Det verkade som om det blev kärlek vid första ögonkastet. Från båda håll.

Och på söndag får jag träffa min kärlek, valpen Kezzi, drygt 5 veckor gammal. Jag är redan kär i honom och jag hoppas att känslorna blir besvarade.

Sen har jag en hel del grejer kvar att packa upp och böcker ska hämtas från mitt förra hem. Så några fritidsproblem existerar inte för tillfället.

På plats

Nationaldagen har jag firat på mitt eget sätt. Jag har nämligen skruvat och skruvat, på mina nya IKEA-möbler. Två pallar och två bokhyllor har sett dagens ljus.

Ett tag befarade jag dock att det inte skulle bli vare sig hylla eller pall, utan istället kaffeved av hela rasket. Fick hastigt inkalla f.d. maken, som kom med bättre verktyg och för all del bättre tålamod.

Men nu är hyllorna på plats och kommer snart att fyllas med böcker.

Ska bara ...

Nu har jag gjort det jag fasat för ett tag. Jag har besökt det nya, gigantiska IKEA-varuhuset i grannstaden. Och det gick över förväntan! Det var så stort att det inte var trångt. Och välplanerat var det.
Så jag kom hem, inte bara med de två bokhyllorna som jag hade tänkt mig, utan även med diverse andra saker.
Nu var det i och för sig inte de hyllorna som jag sett ut innan, utan jag hittade andra som var både finare och billigare. Och det gör ju inget!
Det värsta återstår dock, att försöka få dessa platta paket att anta formen av två bokhyllor!

Nå, skam den som ger sig! Nu skrider jag till verket. Om en stund. Kanske ....ska bara .....

SÖT!

Visst är han bedårande söt? Min lilla Kezzi. Nästa helg åker jag och kompisen Lena och besöker honom. Sen är det bara att vänta. Räknar med att ta hem honom till v 27.
Hur ska jag stå ut? Vänta så länge?

Nåja, jag har fullt upp. Men får väldigt lite gjort. Har fortfarande massor med kassar och lådor som ska packas upp, men ska jag vara ärlig så händer inte mycket.

Jag har varit så speedad och allt har skett i raketfart denna vår, så det kanske är så att min kropp protesterar nu. Eller rättare sagt hjärnan protesterar. För nu känns det som om den går på lägsta hastighet.

Imorgon ska jag i alla fall åka till IKEA och införskaffa ett par bokhyllar. Jag har mängder med böcker kvar i mitt gamla hem och har inte hjärta att slänga dem.

Nu ska jag göra ett ryck igen. Packa upp nån kasse. Sen vilar jag en stund. Och datoriserar lite. Sen blir det väl nån kasse till. I bästa fall.

Vill bara glida nu

Jag har satt mig ner och försökt summera de senaste 2,5 månaderna och då insett att det har hänt otroligt mycket. Mer än vad det gjort de senaste 2,5 åren. Så nu tycker jag att det kan få vara stabilt ett tag. Till och med lite tråkigt. Det gör ingenting. Bara det inte är något uppslitande. För av den varan har jag fått ett överskott!

Detta har hänt:

* Min mor har hastigt avlidit
* Har begravt min mor
* Jag har genomgått en skilsmässa
* Jag har köpt en lägenhet och flyttat dit
* Jag har hyrt ut sommarstugan
* Jag har uppträtt på Cirkus med kören och Martin Stenmarck
* Äldste sonen har legat på sjukhus för hjärtproblem
* Jag har tingat en hundvalp
* Hundvalpen har navelbråck
* Svärdotter har tagit läkarexamen
* Jag har fått mail från en okänd släkting, som släktforskar. Nu har jag fått en stor släkt!
* Jag har skrivit insändare och brev till politiker
* Jag har blivit intervjuad i TV
* Jag har försökt sälja katten, men inte lyckats
* Jag har haft en svår förkylning, som ledde till bronkit och början till lunginflammation
* Har ansökt om att få byta efternamn
* Har hög arbetsbelastning på jobbet. Svårt multisjuka, som ska tas hem till hemsjukvården.

Ni ser att det är både toppen och botten. Höga berg och djupa dalar.
Kan jag få glida fram på en jämn motorväg ett tag?

På tillväxt

Han växer, min lilla kille. Kezzi är snart fyra veckor. Och jag längtar efter honom!

Inget stoppar mig

Jag har nu fått lite distans till det som hänt i veckan. Till TV-intervjun och all uppståndelse runt den.
Ingenstans, vare sig i intervjun, insändarna eller i breven till politikerna, har jag på något sätt kritiserat min arbetsgivare, kommunen. Utan jag har framfört mina åsikter som privatperson och undertecknat allt med mitt namn. Inget annat.
Att då få kritik för att man är en engagerad person, kan kännas både bittert och surt.

Men inget, inget, inget kan få tyst på mig när det gäller mina hjärtefrågor. De cancersjuka och deras anhöriga är en oerhört svag och utsatt grupp. I deras situation har man varken ork eller energi nog, för att strida för sina rättigheter.

Efter TV-intervjun fick jag bland annat ett mail från en man, som berättade om hur hans hustru tvingats genomleva sin sista tid med oerhörda smärtor. Nonchalerad av läkarna. Det gör mig mer än heligt förbannad.

Så jag ska fortsätta sprida mitt budskap. Att de svårt sjuka ska behandlas med värdighet, respekt och få möjlighet att själva välja om de vill vårdas i hemmet eller på sjukhus.

Det går

Vilka märkliga dagar det har varit! Att se sig själv på TV hör ju inte precis till vanligheterna.

Jag har fått otroligt mycket stöd bland till exempel blogg- och facebookvännerna. Är innerligt tacksam för det.

För någonstans i mitt naiva inre trodde jag kanske att min arbetsgivare skulle uppskatta en engagerad medarbetare. En medarbetare som står på de svagas sida, i det här fallet de cancersjuka och deras anhöriga.

Tyvärr blev det inte så och det har slukat min energi totalt.

Så iordningsställandet av min nya lägenhet har fått stå åt sidan. Jag har fått lägga i stora bromsen. Jag har gått in i väggen en gång och utsätter mig aldrig för det igen.

Det går utmärkt att leva bland ouppackade kassar och kartonger. Lite trist är det, men det går. Tids nog hinner jag packa upp.

Jag i TV!

Nu har jag gjort TV-debut. Att de sen har gett mig ett annat förnamn får jag väl stå ut med!

Det är en viktig sak jag tar upp och jag kan bara hoppas att det kanske leder till någon förbättring så småningom.

Jag finns

Jag vill bara ge ett livstecken ifrån mig och tala om jag finns. Har sovit första natten i nya lägenheten nu, sovit som en klubbad oxe faktiskt.

Nu ska jag försöka börja röja i allt kaos. Kartonger och påsar precis överallt.

Isai är lugn och har fullt upp med att kolla in allt det nya.

Jag återkommer!

Han är min!

Just nu är jag en strängt upptagen kvinna! Mycket på jobbet. Packning pågår. Första flyttlasset körs på lördag.

Men ändå! Jag måste få visa min nya kärlek! Den oerhört söta lilla krabaten här ovan. En liten Sheltie på två veckor, som ska bli min! Är han inte för go?

Årets musikhändelse

Igår var det så dags för årets musikhändelse. Nej, jag tänker inte på eurovisionsschlagern, utan på körens konsert på Cirkus förstås!

Där stod vi då på scenen, ca 300 körsångare, tillsammans med Caroline, musiker och Martin Stenmarck.

Gissa om det var underbart!!??

Vilken urladdning! Vilken glädje!

Flera ur publiken tyckte att detta var körens bästa konsert någonsin. Stockholmskören gjorde f.ö. två bejublade konserter före och efter oss. De är så många att de måste dela in kören i två grupper.

Och det kanske bästa av allt, var att dagens intäkter, 700 000 kr, går oavkortat till Stadsmissionens barn- och ungdomsverksamhet.

Foto: Britt-Marie Kullin

Spartips för den resesugne

Idag har jag lånat ut min blogg för lite spartips.

Drömresan ser ut att vara långt borta när spargrisen är tom, men hur kan vi spara i vardagen för att äntligen få råd? Sista minuten är ett billigt alternativ, och här är några tips på enkla saker man kan göra för att skrapa ihop till reskassan.

Först och främst: gör en budget. Det är inte förrän man vet hur ekonomin ser ut, som man kan börja fundera på var pengarna kan tas. Bestäm också vart du vill åka och kolla vad det kostar ungefär, så att du har ett tydligt mål framför dig. Om du tycker det verkar krångligt eller svårt att göra en budget finns det mängder av praktiska och enkla mallar att ladda ned på Internet och dessutom riktlinjer för vad ett hushåll i genomsnitt lägger på olika saker. Det hjälper dig att se om du lägger lite för mycket pengar på något utan att tänka på det.

Har du också tänkt att du har för mycket saker? Slå två flugor i en smäll: rensa bland prylarna och tjäna pengar! Det finns säkert saker i gömmorna som du kan sälja till någon annan i stället för att de ligger och "skräpar" hos dig. Leksaker, spel, böcker, kläder i bra skick, kanske någon möbel eller prydnadssaker som ändå aldrig får stå i hyllan. Sälj dem online eller hyr ett stånd på någon loppmarknad för en dag.

Barnkläder är dyrt och de växer ju ur dem så fort. Byt med vänner och bekanta om ni har barn i lämpliga åldrar eller gå på barnmarknad och sälj eller fynda fina kläder och leksaker till vrakpriser.

Håll koll på mataffärernas extrapriser och planera middagarna. Många mataffärer har recept för just veckans erbjudanden, och genom att göra en veckomeny undviker du de där onödiga små extraköpen i den dyra närbutiken eller hämtpizzan i brist på fantasi. Det tar dessutom mindre tid att både handla och komma igång med matlagningen, när du redan vet exakt vad du ska göra. Så slipper du dessutom ständigt fundera på frågan "Vad ska vi äta?".

Köp större förpackningar, av till exempel kött, och gör storkok som kan frysas in. Det finns mängder med maträtter som går alldeles utmärkt att frysa. Gör några varianter med samma basvara och servera med olika tillbehör, så tröttnar du inte på att äta samma mat hela tiden. Frys in i lagom portioner och ta med till jobbet. Laga en vegetarisk middag i veckan, så sparar du både pengar och miljö.

Gör det till en vana att lukta och smaka på mat innan du slänger den bara för att bäst före-datum har passerats. Mat håller i allmänhet betydligt längre än man tror, och du sparar både pengar och miljön genom att vara noga med att bara slänga sådant som verkligen är dåligt. Om du tinar mat i kylen drar du dessutom nytta av kylan från det frysta och sparar på elen.

Ett annat högaktuellt spartips är att se över dina abonnemang och tjänster, till exempel elbolag och telefoni. Stäng av alla apparater på standbyknappen och släck efter dig när du lämnar rummet, så sparar du snabbt några kilowattimmar. Pengarna du sparar kan du sätta undan till nästa års resa redan nu.

Brev till politiker

Jag har fått en ny "hobby"! Brevväxling med politiker. Eller inte riktigt brevVÄXLING, för kommunikationen är rätt ensidig. Från min sida.

Det är så här att jag på senare tid, i mitt arbete, fått erfara att mycket svårt cancersjuka patienter inte längre har så stora möjligheter att få vårdas i livets slutskede på sjukhus.

På grund av platsbrist, vill sjukvården skriva ut dessa. Och man drar sig inte ens för att ange denna orsak till anhöriga.
Anhöriga som i många fall befinner sig i svår kris. Anhöriga som kan få höra att de får lov att flytta hem till patienten och sköta om sin anförvant i hemmet.

Igår skrev jag mail till 8 landstingspolitiker. Fick svar av 1. Som i svaret bara hänvisade till en annan politiker. Så idag fortsatte jag. Skrev till ytterligare 10 politiker.

Vi i kommunen kan mycket väl vårda dessa patienter i hemmen, bara vi får ordentliga ordinationer vad gäller till exempel läkemedel och näring. Tyvärr brister det där. Sjukhusen har liksom inte tänkt på vad patienten behöver efter utskrivning.
Och, det viktigaste av allt, patient och ev. anhöriga måste själva vilja att vården den sista tiden i livet ska ske i hemmet. Många vill inte det. Många vill befinna sig på sjukhuset istället.
Men som sagt, där vill man helst skriva ut patienterna.

I mina mail har jag påtalat att detta tillvägagångssätt inte är acceptabelt.

Klar för scenen

På lördag är det äntligen dags för körens vårkonsert. Den går av stapeln på Cirkus i Stockholm. Givetvis vill man se lite tjusig ut, när man står på scenen. Speciellt när man ska dela scen med såna snyggingar som Caroline af Ugglas och Martin Stenmarck. Så därför införskaffades en ljuv blus från Odd Molly.

Och frisören besöktes idag. Nu är jag redo!

Barnfonden

För er som undrar lite mer om hur det är att ha ett fadderbarn, så kan jag rekommendera att ni läser vad det står på Barnfondens sida.

Jag har ju haft mitt fadderbarn genom Barnfonden i snart 20 år och det har aldrig varit några problem. Har fått redovisat exakt vart vartenda öre har gått till, av de pengar som jag har skänkt.

Det finns flera organisationer som förmedlar fadderbarn och det är väl ofta en tillfällighet vad man väljer.

Men jag kommer att fortsätta med Barnfonden, även med mitt nästa fadderbarn.

Mitt fadderbarn

Jag har idag fått ett brev med information från mitt fadderbarn i Afrika. Hon är ju inte längre något barn, utan en vuxen kvinna på 22 år.

Jag har följt henne och hennes familj sen hon var en liten, liten tös. Vi har hela tiden brevväxlat. Föst fick hon hjälp av en släkting att skriva, men sen har hon skrivit själv.

I brevet som kom idag, står det om hennes framtidsplaner. Och jag blir så lycklig! För hon ska bli sjuksköterska! Precis som jag.

Åh vad glad jag är för hennes skull. Jag har i brev efter brev peppat henne och berättat om hur viktigt det är att också kvinnor skaffar sig en utbildning.

Snart är mitt fadderskap avslutat, men jag kommer självklart att skaffa ett nytt fadderbarn efter henne.

Just den här personliga kontakten med brev, har varit väldigt givande, då våra världar är så totalt olika.

Så vill du göra något, som inte bara hjälper andra, utan också berikar dig själv, bli fadder!

Riktiga vänner

Det är dags för en uppdatering om hälsoläget i denna kravliga familj. Äldste sonen har varit inlagd ett par dagar, men är nu hemma igen. Hans mage och hjärta är genomgångna och frikända. Tack och lov! Besvären ansågs bero på stress.
Han är nog som sin mor. Som kör så långt det går, tills det kraschar alltså.

Och det har det gjort nu. Igår masade jag mig äntligen iväg till en doktor med min envisa förkylning. I grevens tid, sa han! Bronkit på väg ner i lungorna. Fick antibiotika och stränga förhållningsorder om vila och sjukskrivning.
Så nu är jag hemma och är sjuk. Vilket inte hör till vanligheten.

Någonting glädjande som har hänt, är att jag ska hyra ut mitt sommarparadis till en bloggvän i sommar. Hon behövde någonstans att bo i mina trakter och jag hade min stuga, som jag inte vill göra mig av med. Men som jag ändå har känt inte kommer att användas så mycket av mig i sommar.
Att sitta där ute i ensamheten är för ångestskapande. I alla fall denna sommar. Jag får lite mer tid på mig. Att bestämma om jag ska ha den kvar och att anpassa mig till situationen som ensamstående.

För jag förstår att livet kommer att bli mycket annorlunda. Jag har ju mest umgåtts i parkretsar tidigare och har redan nu märkt att som ensam kvinna platsar man inte så bra där längre.

Det är i sådana här lägen man ser vilka som är riktiga vänner!

Eländes elände

Man kunde ju tro att min mammas hastiga död och min lika hastiga skilsmässa var nog liksom. Men icke. Eländet fortsätter.

Igår kväll blev äldste sonen mycket dålig och hamnade på akuten. Oklara bröst- och buksmärtor, var orsaken.
Nu är han inlagd och genomgår massor med provtagningar och undersökningar.

Sen har jag ju min eländiga förkylning, som aldrig verkar ge sig.

Men katten är i alla fall snäll numer. Alltid nåt!

Courage Willow Tree

Har länge tänkt köpa en ängel från Willow tree. Nu har jag äntligen gjort slag i saken. Snart är den här. Och den heter "Courage". Precis vad jag behöver!

I virusarnas grepp

Har haft ytterligare en ensam helg och varit totalt däckad av förkylning. Ska denna envisa förkylning aldrig ge upp greppet om mig?

Men i fredags trotsade jag i alla fall de envisa virusarna och gick på konsert. Vi har en fantastisk liten konsertlokal här i stan. Från början var det Frälsningsarméns lokal. Så den är som gjord för sång och musik.

Fredagens första artister var ett nytt band, med riktigt gamla rävar, bland annat Basse Wickman. De kallar sig Vagabond ways. Spelar gammal Dylanmusik och annat liknande. Gjorde det väldigt bra.

Huvudartister var förstås Engmans kapell. De är gudaförklarade här i stan. Det är knökfullt och rejält hög stämning när de spelar.

Annars är det katten och jag som hänger. Han har genomgått en riktig personlighetsförvandling och är numer hur snäll som helst. Kommer till och med och buffar på mig och vill gosa. Så det var väl någon mening med att ingen ville ha honom.
Han får nog några chanser till.

Tycka om mig

Igår kväll var jag på en mycket inspirerande föreläsning. Det var rallydamen Tina Thörner som höll hov. Och hon kan prata. Så man lyssnar.
Om självkänsla. Om att satsa på sig själv. Om att följa sitt hjärta. Att våga. Att utmana. Att gå sin egen väg.

Och precis där är jag. Mitt i allt det där. Och det går bra. I alla fall för det mesta. Lite svackor blir det ibland, men då peppas jag upp till normalläge igen av vänner.

Och jag ska försöka följa Tinas råd. Till exempel att tycka om mig själv. Tycka att jag är bra och duger. Titta mig i spegeln på morgonen och säga "jävlar vad jag är snygg"!.
Jag gjorde faktiskt det i morse!