Gott nytt år!

Har de tomtar på loftet, på Migrationsverket?

Det finns nästan inget som får mig att se rött så mycket, som när barn far illa.
När jag läser det här, ser jag inte bara rött, utan alla färger på färgskalan hopar sig.

Vad är det med Migrationsverket? Finns det ingen möjlighet för dess anställda att agera med lite medmänsklighet?

Här har pojken omhändertagits, för att föräldrarna inte anses lämpliga som vårdnadshavare, men nu ska pojken utvisas tillsammans med föräldrarna. Till Västbanken.

Och nu är det myndigheterna på Västbanken som får ta över ansvaret!
I denna härjade del av världen har man varken möjlighet eller resurser att ta hand om de som redan finns där, än mindre en liten utvisad pojke med funktionshinder.

Låt mig slippa läsa sånt här i fortsättningen!

Önskningar och drömmar

Vad tror ni om det nya året? Vad har ni för önskningar, drömmar och löften?
Rent personligen hoppas jag att det blir ett bättre år.
Mindre värk, mindre stress och mindre urless på allting.

När det gäller världen runtomkring, hoppas jag att folk ska få behålla sina jobb.
Att man ska känna sig ekonomiskt trygg, vare sig man jobbar, är sjuk eller pensionär.

Att inga barn alls blir slagna, övergreppade eller dödade. Att varenda unge känner sig trygg och får vara precis det barn, som det i själva verket är.

Att konflikter inte längre löses med bomber och granater.
Att de palestinska barnen också får vara barn.

Att gamla, sjuka och handikappade tas om hand på ett anständigt sätt.

Att vi behandlar vår omgivning, vare sig det är människor, djur eller natur, med värdighet och respekt.

Jag hoppas och tror att 2009 blir ett riktigt, riktigt gott nytt år!

Sjuka människor

Vad är det för sjuka människor, som gör så här? Så vidrigt!
Varför skada andra varelser, för att tillfredsställa egna lustar? Vad är det som driver, varför har man inga normala spärrar och gränser?
Det är en fullständigt empatilös handling. Folk som begår övergrepp på barn och djur, har enligt mig, inte rätt att vistas i samhället. Ja, jag tycker faktiskt så!

Han fattas mig

Det är så tråkigt nu. En liten hund fattas mig. Soffhörnet är så tomt. Ingen som värmer mina fötter, när jag ligger och slöar framför TV:n.
Ingen som snuffsar i sig smulorna som jag tappar. Ingen som står där och viftar på rumpan när jag kommer hem.
Det är helt obeskrivligt tomt.

Av fylla och våld

Nu klagar stjärnorna över att de blev för fulla i "Stjärnorna på slottet". Vad jag kunde se, så drack de helt frivilligt. Ingen hällde sprit i deras munnar.
Och hade man inte kunnat förutse att alkoholen skulle flöda, i ett dylikt program? Att det liksom var det som var meningen?

På tal om alkohol, nu verkar en våldsvåg dra fram över landet. Folk skär och skjuter hejvilt. Inte i något fall, tror jag att dessa dåd utförs av människor som är nyktra och odrogade.
Är någon förvånad?

Ovanstående i-landsproblem är dock ingenting, i jämförelse mot för vad befolkningen i Gaza utsätts för. Generation efter generation föds till ljudet av bomber.
Redan svaga grupper, som barn, sjuka och handikappade går under. För just dom finns absolut ingen framtid i Gaza.
Hur kan det vara så i en del av världen, faktiskt inte så långt härifrån? I vår tid.

Det nya livet

Nu har det nya livet börjat. Det nya livet, som innebär till exempel stavgång. Att ha en hund i koppel och samtidigt gå med stavar, är en omöjlighet, så nu travar jag på så lätt och smidigt.

Sen vill jag passa på att tacka alla er, som stöttat och lämnat värmande kommentarer. Om ni bara visste hur mycket det betyder.
Något som också betytt mycket är den här dikten, som jag av en slump hittade på nätet. Jag har läst den så många gånger i helgen. Den har gett mig sån tröst. Tänk att kunna fånga sorgen så, att förmedla precis hur det känns. Det är en gåva.

Annars har helgen inneburit både arbete och ledig tid. På julafton var det många släktingar som tittade in en stund. Bland annat kom min f.d. svägerska, som jag inte träffat på flera år.
Igår skulle bohemsläktingarna från Uppsala komma, men de lämnade återbud. Mannen låg i hög feber. Och kanske var det lika bra det, för de har nämligen två hundar och jag vet inte om jag är beredd på att få in andra hundar i huset just nu.

Sen har ju förstås sönerna varit hemma. Stora sonen har kommit hit och ätit middag varje dag och lillsonen har bott kvar. Nu packar han som bäst och ska åka tillbaka till Stockholm.
Storsonen beklagade sig över sin ledvärk. Dessvärre ser det ut som om han har ärvt min artros. Värken förvärras betydligt efter alkoholintag. För min del är det inga problem att avstå eller dricka ytterst lite, men för en ung man i farten kan det förstås kännas jobbigt. Att behöva säga till sina kompisar att man är försiktig med drickat på grund av ledvärk.
Han har ju redan fått offra sin fotbollskarriär, så jag förstår att det kan kännas tungt.

Av lillsonen har jag fått inloggning till Spotify. Så fantastiskt! Jag bara spelar och spelar underbar musik. Just nu sjunger Eva Cassidy. Igår upptäckte jag bandet Magic Numbers, som spelar melodiös pop i 60-70talsanda.
Han hade också med sig ett sagolikt gott kaffe hem, Monsun Malabar. Jag undrar om det inte är lite beroendeframkallande?

Ingen julhund

Första julen på 29 år, som firades utan hund i huset. Jag försöker intala mig att det är bra. Och praktiskt.
Ingen hund som snappar åt sig mat, som står för nära bordskanten. Godis och nötter kan lämnas framme. Julklapparna under granen fick ligga ifred.
Papper och snören kunde lämnas i en kasse, som fick stå kvar orörd i hallen.
Men ändå...
Det är tomt. I soffhörnet ligger bara en kudde. Ingen hund.
På natten är det bara mänskliga snarkningar som hörs. Och ingen tassar upp och ner för trappan mitt i natten.
När jag kom hem från jobbet igår, var det bara skor som mötte mig i hallen.
Tomhet...

En ny era är på gång. En ny tid. Ett liv som kommer att bli mycket enklare.
Men kanske med mindre kärlek...

Sorgen

980429-081223

Sorgen är en frukt
av kärleken.
Att bära sorgen
är att bära smärtan
och ... saknaden.

Ju större kärlek
desto större sorg
desto större smärta
desto större saknad.

Sorgen är kärlekens seger
över likgiltigheten

Därför är sorgen
inte ett mörker
utan endast ett återsken
av ljuset
precis som vår måne
speglar solens strålar.

Det finns ingen kärlek
utan sorg.

Sorgen
är inte mörker.

Oberördhet
är mörker.




Poesi av Jack E. Gladh

Nu är det jul igen

GOD JUL!

Slutet

Nu är lillskrutten borta. Han blev riktigt, riktigt dålig idag.
Det var bara veterinären som återstod.

Han lämnar mig snart

Nu tror jag att det är så att min lilla hund är på väg bort från mig. Hans svåra hjärtsjukdom har snart besegrat hans kropp. Han har förvisso levt på övertid i flera år redan, men ändå är man inte beredd när slutet är nära.
Nu vill han varken äta eller dricka. Går undan och lägger sig och sover.
Nu måste jag ta beslutet. Det finns ingen återvändo.

Frid i sinnet

Nu känner jag mig lite lugnare i sinnet. Jag har köpt de sista julklapparna och till och med gjort lite julmat. Köttbullar och en vegetarisk låda.
Till kvällsmat idag blir det köttbullar och rotsaksmos.
Sen ska jag ta ett bad i mitt bubbelbadkar och försöka varva ner ytterligare.

Nu blir det två hektiska dagar på jobbet och förkyld som bara 17 är jag. På julafton och annandagen är jag ledig, men juldagen jobbar jag. Men det blir i alla fall lite extra lediga dagar.
Mitt vikariat tar slut den 5 januari och jag tror och hoppas att stället jag ska till sen är lugnare.
Och det blir mitt sista vikariat, har jag bestämt. Har hoppat runt i snart två år, så jag är rejält less på det. Jag vill vara kvar på ett ställe och kunna bygga upp någonting varaktigt.
Jag är för gammal för att vara hoppjerka!

Konsten att säga nej

Tack snälla, för allt stöd i det förra inlägget.

Ibland skulle jag vilja separera från mig själv. Sparka ut mig och definitivt inte ha delad vårdnad av mig själv. Det blir garanterat ingen vårdnadstvist.

Eller gå upp i rök eller skicka ut mig i en rymdkapsel, som snurrar runt i hundra år.
Jag är så trött på mig, urless faktiskt.

Fanns det en soptipp för människor, så skulle jag köra mig dit.
Jag skulle säga till mig själv, att nu jädrar är det skarpt läge. Skärper jag inte till mig, så blir tippen mitt hem för evinnerliga tider.

Varför ska det vara så, att om man en gång har hamnat i stressfällan, så balanserar man på kanten till fällan för alltid? Det behövs bara en vindpust, för att man ska falla däri. Det är som ett envist herpesvirus, som ligger och lurar i kroppen och ger sig till känna i de mest olämpliga situationer.

Och för virus finns ingen riktig bot, bara mediciner som bromsar. Inte ens datavirus går att utrota. Så hur bromsar man stressvirus? Jo, man lär sig att säga nej, nej och åter nej!
Men just det lilla ordet verkar inte finnas i min vokabulär. Min enfaldiga hjärna har inte lärt sig att skicka de tre bokstäverna till min mun.

Så nu Imse, är det dags att träna. Säg NEJ. En gång till, NEJ. Det där var väl inte så svårt?

Byte önskas

Har jag köpt fler julklappar? Nej
Är jag förkyld? Ja
Gör jag två frånvarande kollegors arbetsuppgifter? Ja
Har jag stressrelaterad värk i axlarna, axlar som befinner sig någonstans i öronhöjd? Ja
Är jag en helt hopplös människa, som borde veta bättre? Ja
Borde jag dra något gammalt över mig? Ja

Jag vill byta kropp, själ och liv!

Det polyamorösa livet

Här kan man läsa om paret som valt att leva "polyamoröst".
Inget för mig dock. Det är fullt tillräckligt med en man.
Jag tror att det var KarDeMumma som myntade uttrycket "jag har knappt tid att vara trogen", kan bara instämma i det.

Dagens onödiga svammel

Här finns en lista över Sveriges 100 största bloggar. Det är inte många av dessa, som jag har besökt.
Rör mig väl i andra kretsar. Bättre kretsar!

En ynklig julklapp har jag köpt. Inte mycket att komma med den 24:e.
Snart går det inte att skjuta upp längre. Måste ge mig ut i trängseln i affärerna.
Om alla andra håller sig hemma imorgon mellan klockan 16 och 18, så kan jag handla klart då.
Det var väl en bra idé?

Världen är galen

Har du en dålig relation till ditt husdjur? Det kan i såfall bero på att ditt djur inte är tillräckligt vackert. Då finns lösningen här! Botox, silicon och plastikoperationer för djur. Så lägg din vovve med hängtuttar under kniven eller ta bort stämbanden på din skällande hund.
Lätt som en plätt och alla problem är ur världen.

Nästa korkade sak, är väl det här! Barnen fick lussa för interner dömda för sexövergrepp. Till exempel övergrepp mot barn.

Sunt bondförnuft verkar vara en bristvara idag!

Dagens debatter

Asyl
Röda Korset kommer nu med en rapport som beskriver hur kvinnor behandlas som asylsökande. Det är en skrämmande läsning, om hur vi i vårt land behandlar kvinnor i nöd. Att kvinnor ses som något sorts bihang till männen enbart. Att vår kvinnosyn många gånger inte är mycket bättre, än synen i kvinnornas hemländer.

Gömda
Under de senaste dagarna har jag läst igenom Monica Antonssons blogg och nyss såg jag henne på TV4.
Vem som har den sanna versionen av alla händelser har jag ingen aning om. Men det ska bli intressant att följa händelseutvecklingen. I alla fall lär debatten generera ökad försäljning av alla inblandades böcker.

Äldrevården
De senaste dagarna har också äldrevården debatterats flitigt. Jag kan inte tycka annat än att media skrämmer upp folk i onödan. Vi som arbetar med äldre och handikappade är inga sadister, som är på jobbet för att plåga våra vårdtagare.
Att ligga död i sex veckor på ett omvårdnadsboende, utan att någon upptäcker det, förekommer inte. Däremot kan man ligga död i en servicelägenhet, utan att det märks. I alla fall om man har avsagt sig all hjälp av kommunens personal.
När man bor i en servicelägenhet, får man om man önskar, hjälp av hemtjänsten. Det finns ingen personal anställd i huset, utan hemtjänsten kommer hem till de boende.
Vill man inte ha hemtjänst, får man inte heller någon tillsyn. Lagen är sådan. Det är personen själv som påtalar vad den behöver hjälp med.

Naturligtvis är det så att vi som personal många gånger känner till personer, som skulle behöva hjälp, eller flytta till ett omvårdnadsboende, men som inte inser det själva. Inte heller där kan vi gå in och göra insatser i deras hem. I sådana fall kan man bara hoppas att det finns anhöriga, som kan övertala personerna att ansöka om hjälp.

De personer som har hemtjänst eller bor på omvårdnadsboenden får hjälp med det de behöver, men det lilla extra, till exempel en fikastund eller promenad, hinns ofta inte med. Därtill är bemanningen för låg.
Men det är frågor man får bedriva på den politiska nivån. Inte som nu, med någon slags klappjakt på personalen i den kommunala vården. De gör så gott den kan, med de resurser som finns.

Smått och gott

Julmarknad
Idag har vi varit till en liten julmarknad, i en by utanför stan. Jag gillar inte att gå på stora marknader och trängas med massor av folk. Hellre då den här lilla, trivsamma varianten.
Där införskaffades pepparkakshuset på bilden. När barnen var små, gjorde vi egna pepparkakshus.
Vi har inte haft något på flera år nu, så jag tyckte att jag kunde unna mig att köpa ett istället.
Annars var det viltkorv, getost och rökt sik, som blev våra fynd för dagen.

Lillsonen
Igår var lillsonen med flickvän här på en snabbvisit. Med sig hade de flickvännens sjuåriga syster. Den lilla damen bor i en annan by, inte så långt härifrån, och igår skulle de hämta henne och köra henne till pappan i Stockholm.
Flickvännen har en uppsjö av syskon. Båda föräldrarna har bildat familj flera gånger och det finns helsyskon, halvsyskon och låtsassyskon i mängder. Som "Tomten är far till alla barnen", ungefär.
Lite skillnad mot sonen. Han har bara en bror. Helbror dessutom. Och jag tror knappast att han kommer att få fler syskon. I alla fall inte via mig och skulle maken få för sig att starta på ny kula, så tror eller snarare vet jag, att några fler barn vill han inte ha.

Men när tösen var här igår, fick jag en vision av hur det kan bli om/när vi får barnbarn.
Så jag hoppas att jag inte är allt för gammal och skröplig, när den tiden kommer.

Idol
Jag har inte engagerat mig så mycket i Idol sen Anna åkte ut. Men finalen kikade jag på. Och röstade på Alice. Hon har verkligen utvecklats, från en valpig tonåring till en fullfjädrad stjärna.
Kevin har liksom stått still. Han är superduktig, men nåt saknas. Någon skrev att han är som en manlig Linda Bengtzing och är det någon artist som jag har svårt för, så är det just Linda B.
Men självklart önskar jag båda lycka till med sina karriärer. Och jag hoppas och tror att även Anna ska få gå en artistkarriär till mötes.

Jorå eller nejrå

Jag hörde en diskussion om hur valutan euro egentligen ska uttalas. Ska man säga jorå, evrå eller eurå?
Jag har ingen aning. Nån som vet?

The Dakota Building

Ni som svarade New York, Dakota Building och John Lennon på bildgåtan i förra inlägget, har alldeles rätt. Marie S var först med det rätta svaret.

Här kan ni läsa ett gammalt inlägg, om en resa till just den staden. Det är snart två år sedan jag var där. Skulle gärna åka tillbaka, för det finns som sagt mycket att titta på.

Veckans bildgåta

Nu tar vi en ny bildgåta: Vad heter huset? Nämn minst en känd person som har bott där?

Efter badet

Kan ni tänka er hur lugn och avslappnad jag var, efter badet igår? Och att jag efteråt svepte in mig i en filt och drack glögg i relaxrummet. Lyssnande på Enyamusik, i skenet av levande ljus.
Jag kände mig som en prinsessa, helt enkelt.
Detta kommer att bli en vana!
Ja, glöggen var av den lättare varianten, kanske bäst att påpeka det.
Lite senare gick jag till sängs med Håkan Nesser.
Inte i egen hög person förstås, utan en Nesser i bokform.

Premiärdopp

Just nu premiärbadar maken i vårt nya bubbelbadkar!
Som jag har längtat efter detta badkar. Nu ska jag gå en promenad med LillaVovven, sen ni, då ska jag bada.
Jag ska spela fin musik och tända ljus. Bara ha det riktigt mysigt och skönt.

Maken kommer jag att hålla mig på avstånd ifrån, eftersom han är febersjuk och eländig.
Ni vet ju hur det är, när en man är sjuk!

Källarmys

Vet ni vad som är riktigt roligt? Jo, att mitt lilla tvättstugespa börjar ta form. Bubbelbadet är inbaxat och nu ska golv och väggar snyggas till. På måndag kommer elektrikern och fixar elen.

Relaxrummet är också i stort sett klart. Vi har lagt beslag på lillsonens rum.
Han bor inte längre hemma, men har mycket grejer kvar här. Nu står de i rummet som storsonen hade.

Väggfärgen kan upplevas som skrikig, när man tittar på fotona, men är inte alls så gräll i verkligheten. Det är sonen som har målat och det är en varm, röd nyans.

Här kan man cykla, göra pilatesgympa och yoga. Samt inte minst slappa, lyssna på musik och bara ha det mysigt.

Mordet i Salem

Nu är det tumult och bråk igen, i samband med demonstrationer i Salem. Upprinnelsen till dessa bråk är mordet på en 17-årig kille för 9 år sedan.

Vid tillfället för mordet umgicks killen i högerextrema kretsar. Men jag vet att han var en vilsen grabb, förmodligen präglad av uppväxten med en psykiskt störd far. Våld, droger och alkohol var vardagsmat i hemmet. Där förekom också vapen och skottlossning.
Grannarna i byn där familjen bodde, kände sig hotade. Mannens hund gjorde aggressiva utfall mot andra hundar.

En kort tid före mordet, var killen hemma på besök i byn. Inga tecken tydde då på att han sympatiserade med högerextremister.
Så jag tror att han i sin vilsna värld bara råkade hamna där. Och att de som nu utmålar honom som någon slags hjälte, gör det bara som en förevändning för att få bråka.

Och motdemonstranterna är av samma skrot och korn. Det är inte frågan om någon politisk demonstration, utan detta är ett gyllene tillfälle för bråkstakar att få ställa till bråk och elände.

Reklam- och telefonterrorn

På vår brevlåda har jag satt upp en lapp, där det står att vi inte vill ha reklam. Men det hindrar tyvärr inte att direktadresserad reklam hamnar i lådan.

Jag får kilovis med reklam från Postkodlotteriet. Jag har aldrig köpt en dylik lott och inte tänker jag göra det heller. Men någon har tydligen bestämt sig för att värva mig som kund.
Men tyvärr, de kastar pärlor för svin.
Min hjärna har inget spelcentrum, jag har inga nervceller som ropar efter den sortens spänning.
Risken att jag skulle bli spelberoende finns helt enkelt inte.

Likadant är det med alla telefonsamtal från diverse callcenter. Trots att jag är med i NIX. Det rings hejvilt på mitt nummer ändå. Jag säger alltid "nej tack" och lägger på luren. Men blir snart uppringd igen. De kan ringa helg som vardag. Hur sent som helst. Och de tre senaste gångerna, har det inte funnits någon i andra änden av luren. Sabla irriterande.

Med lite detektivarbete tog jag reda på vart samtalen kom ifrån. Så nu har jag mailat och bett dem sluta upp med sin telefonterror.
Plus att jag har anmält att jag vill ha hemligt nummer. Så långt måste man tydligen gå, för att komma undan dessa telefonmarodörer.

Hjälper inte det, är nästa steg att säga upp det fasta abonnemanget. För nu när barnen inte bor hemma, så rings det väldigt sällan privata samtal i telefonen.
Det går ju lika bra med mail och mobil.

Äta eller ätas

Tack alla ni, som kom med så mycket kloka svar på mitt förra inlägg.

Det här med kost är ingen enkel fråga. Läste just ett par artiklar i ämnet.
Där framkom det, att det egentligen finns väldigt få studier gjorda, när det gäller kost och livsstil och risken att drabbas av hjärt/kärlsjukdomar. Och de som finns, visar inte att man har några större fördelar av vare sig det ena eller det andra.
Samt att det finns andra faktorer, som också väger in, som till exempel att de som motionerar mycket, oftast har det bättre socialt ställt.
Även rena koststudier har varit svåra att genomföra, då det har visat sig att intaget av fett ofta underrapporteras. Man ger de svar man förväntar sig att intervjuaren vill ha.

Men vad jag rent spontant känner är, att det förmodligen måste vara bättre att äta produkter med så lite tillsatser som möjligt.
Jag hörde Paolo Robertos föredrag på Bokmässan, där han menade att "förstår man inte vad det står på innehållsförteckningen, så ska man inte köpa den varan".
Det tror jag är en bra rekommendation.

Vem ska man tro på?

Följer man Livsmedelsverkets kostråd, är man på god väg att bli en sumobrottare, står det i dagens tidning. Jag är benägen att tro på det.

Jag har i åratal undvikit fett och ätit lightprodukter.
Har jag blivit smalare? Nej, tvärtom.
Vikten går uppåt, även om jag inte riktigt kommit upp i en sumobrottares viktklass.
Mår jag bra? Nej, jag är tröttare än tröttast och har ont i varenda led.

Jag har sen en tid tillbaka gått in för en mer fettrik kost, med mycket ägg och rotsaker. Kan det sen innebära att jag går ner nåt kilo, så är jag mycket tacksam.

Det jag klart kan känna, är att man står sig mycket bättre på en kost som är fett- och proteinrik, än en kost som består av mycket kolhydrater. Man får inget sug efter mellanmål. Bara det borde göra så att vikten åtminstone inte ökar.

Vad jag undrar över, är hur en fettrik kost egentligen påverkar blodkärlen? Man har ju länge hävdat att fett kleggar igen kärlen, med risk för sjukdomar i hjärta och kärl som följd.
Den frågan skulle jag gärna vilja ha ett svar på!

Mors och goodbye!

Finns det något tristare än en regnig, grå novemberdag? Är det så att vädergudarna håller på att slå något slags rekord? Tävlar de i tråkigt väder? Ska de ta kål på oss?
Nej, mors och goodbye alla gudar, se till att skaka fram lite snö nu. Och sol. Och det ska räcka fram till sista mars.
För då får ni se till att våren kommer. Poff! På en dag. Inget slask och blask. Lite fågelkvitter och blomster.
Det kan väl inte vara för mycket begärt?

Kan ni tänka er att livet kan se ut så här? Det kan vara fullt av blommande salvia.

Det kan vara en bänk i parken. Att vila på.

Eller en kastrull med vinbär.

Eller varför inte en blå himmel och en flaggstång, som busiga scoutbarn målat röd.

Jag vill ha allt det där nu!

Rättelse: Det är ju för jösses december nu, november är passerat! Tack Margareta!

Bästisar

Fick fint bloggpris idag. Av Marie S. Nu är det meningen att man ska välja ut sju andra, som också ska få detta pris.

Och då får jag beslutsvånda. Så alla ni som läser och skriver hos mig, ni får detta pris.

Ni är mina bästisar, allihop!

Det här med blogg

Här finns en intressant artikel om bloggare och bloggandet. För visst är det ett spännande fenomen, det här med att skriva blogg. Vilka fantastiska kontakter man får, tack vare bloggen. Man lär känna människor över hela landet, i alla åldrar och från alla möjliga miljöer.
Även om de man fastnar för, har många likheter med den egna bloggen. Vi skriver om ungefär samma saker. Inte så konstigt, kanske. Jag skulle inte ha mycket gemensamt med en modebloggare eller en bloggare som enbart skriver om politik.

Sen har vi kändisbloggarna. En del har tusentals läsare, trots i mitt tycke, helt ointressanta inlägg. Sen finns kändisarna som skriver medryckande och trevligt om sitt jobb och liv i allmänhet.
Jag har lämnat kommentarer hos några få s.k. kändisar, men upplever tyvärr att det där är frågan om enbart en envägskommunikation.

För det är ju gensvaret, som gör bloggandet intressant. Att just du läser min blogg och skriver en liten kommentar. Att jag hälsar på hos dig, och lämnar några rader i din blogg.
Det är givandet och tagandet, som är tjusningen. I alla fall för mig.

Ett gott skratt

I tidningen UNT, finns ett par riktigt roliga bloggare.
Per är en av dem.
Kolla gärna in hans julkalender.

Sen har vi Marias flamsiga blogg.
Många skratt har hon bjudit på.

Svaret på gåtan

Jamenvisst, var det den gamla proggaren Jan Hammarlund, som var på bilden i förra inlägget.
Marie S var snabbt framme med det rätta svaret.

Jan är från mina trakter och jag är bekant med hans syster. Han hade sin storhetstid på sjuttiotalet, men jag kan berätta att han är lika bra nu som då.

Jag var en stor diggare av proggmusik på den tiden. Speciellt Björn Afzelius och Mikael Wiehe var mina idoler.
Vet ni att det nästa år är tio år sedan Björn Afzelius så tragiskt gick bort.
Men tack och lov lever hans sånger kvar.

Nästa gåta

Det var en alldeles för lätt gåta i förra inlägget. Grattis Margareta!
Rätt svar var La Scala i Milano.

Vi tar en bildgåta till. Vad heter den här sångaren? Ni som lyssnade på proggmusik, kanske kommer ihåg honom.

Gissa min bildgåta

Bakom den här oansenliga fasaden döljer sig ett av världens mest kända operahus. Byggt 1778.

Vad heter teatern och i vilken stad ligger den?

Efterlysning

Ibland försvinner en bloggvän och man undrar vad som har hänt. Finns personen på någon annan blogg eller har han/hon slutat skriva?

Två som jag saknar är Lisalill och Tant Rut.
Är det någon som vet om de fortfarande finns kvar någonstans i cybervärlden?
Tacksam för tips!

Det vackraste

Sådan här vacker och vilsam musik är precis vad jag behöver.
Delar med mig till er.

Då går jag ner i min källare

Idag har vi köpt ett badkar! Maken hade tänkt att vi bara skulle titta, men jag tyckte att vi skulle slå till direkt, när vi hittade ett med bra pris. Så vi besökte faktiskt bara en affär.
Han tar aldrig sådana snabba beslut, men jag tycker att det är så jobbigt att gå runt i affär efter affär. För att sen kanske köpa det man tittade på först. För det har hänt!
Så om några veckor kan jag sänka ned min värkande kropp i bubbligt, varmt vatten. Jag längtar.

I vår källare finns två rum, som sönerna huserade i när de bodde hemma. När äldste sonen flyttade, lade yngste sonen beslag på hans rum också. Men nu har han nyligen flyttat till Stockholm, till en pytteliten lägenhet, som han delar med flickvännen.
Så i stort sett alla hans grejer finns kvar här. Men jag kommer att baxa in dem i det ena rummet, för det andra ska jag göra relaxrum av.
Där ska man efter badet, kunna vila och lyssna på musik, eller läsa böcker eller inte göra någonting alls.

Efter badkarsköpet, åkte vi och tittade på en utställning av den här konstnären. Hon gör fantastiska små konstverk av lera. Det är naturmotiv och små tomtar. Allt är gjort av lera, till och med det som ser ut som bark och mossa.
Jag fick en liten tomte, som hon har gjort, i julklapp för många år sedan. Den är så fin att den får stå framme året runt. Har inte hjärta att packa ned den!

När jag har något att se fram emot, lindras deppigheten. Så nu ska jag planera hur jag med billiga medel, ska ställa i ordning mitt relaxrum. Badkaret ska få stå i ett hörn i tvättstugan, så det hörnet ska också piffas till.
Jag kan riktigt se mig själv, där jag ligger utslängd på en dyna eller säng, med massor av kuddar och filtar. Det ska brinna doftljus och lyktor. På stereon tror jag att Eva Cassidy ska spelas mest.
Risken finns nog att jag bara lämnar min källare, om jag är nödd och tvungen!

Vad är meningen med livet?

Det här inlägget blir ett i raden av alla gnälliga inlägg jag skrivit om min värk. Värken har mest hållit till i händer, fötter och ben. Men nu har jag fått en vidrig värk i nacke och axlar. Det var åratal sen jag hade ont i de regionerna.

Ärligt talat så undrar jag ibland över meningen med livet. Att streta och gneta och alltid ha ont. Att stoppa i sig värktabletter, som inte har någon annan effekt, än att de kapar topparna. Att morgonprocedurerna tar ett par timmar, på grund av att allt går i ultrarapid. Är så stel på morgonen att jag knappt tar mig ner för trappan.

Det här innebär att jag går upp tidigt för att komma till jobbet i tid. Och på natten vaknar jag åtminstone ett par gånger på grund av värk. Det är lätt att räkna ut att jag är otroligt trött för jämnan.

Så just nu känns livet som en plåga. Jag har nästan femton år kvar till pensionen. Hur kommer jag att vara då? Är det värt att fortsätta kämpa? Ska man lägga sig ner och bara dö?

Kvinnor

Har nyss tagit en promenad i solen. Försökte gå så att jag fick solen i ansiktet hela tiden. Ett lagom snötäcke på marken. Det knarrade skönt under mina fötter.
När jag promenerar rensar jag skallen. Många tankar som virvlar förbi.

Tänkte på kvinnorna som bär burka, och som jag skrev om i ett tidigare inlägg. De får ingen sol på sin hud och riskerar att drabbas av benskörhet och andra sjukdomar relaterade till D-vitaminbrist.
Hur hemskt är inte det?
I länderna där burka förekommer är kvinnors värde inte stort och kvinnors rätt att söka vård är förmodligen begränsad.
Här uppe i Norden har ju vi kvinnor i alla fall möjlighet att hålla våra muskler i trim och vi har ett skyddande fettlager på kroppen, som tar emot vid stötar.
Men kvinnorna i dessa länder vistas ofta enbart i hemmet och dess närhet. Det ger inte mycket träning av musklerna.

Så olika förutsättningar vi har, ändå är vi så lika.
Vi letar och längtar efter kärlek. Vi vill ha ett hem och vi skaffar barn. Vi vill ha en meningsfull sysselsättning. Vi vill ha vänskap och närhet.
Ändå är vi ljusår ifrån varandra.

Bra Anna!

Jag håller med skribenten helt och fullt. Anna är alldeles för bra för detta spektakel. På det här sättet tror jag att hon får möjlighet att utveckla sin unika talang. Och slipper kasta bort sin begåvning på flamsiga turnéer och hastigt ihopsatta skivinspelningar.
Nu är det sluttittat på Idol för min del.

Motarbeta benskörhet

Andra morgonen med lampan, blev betydligt lyckosammare än första morgonen. Visserligen vaknade jag vid fyratiden, men tack och lov somnade jag om.
Sen vaknade jag halvsex, till ljudet av kväkande grodor. Jag hade ändrat från vågskvalp till grodkväk. Vågskvalp är så sövande.
Hela rummet lystes upp av lampans behagliga sken.

Överhuvudtaget är det lite lättare att leva nu. November är på väg att ta slut, marken täcks av snö och solen skiner.
Vi kvinnor behöver vistas mycket i solljus, för solen är vår viktigaste D-vitaminkälla. Brist på D-vitamin leder bland annat till skelettskörhet.
Det är något som vi nordeuropeiska kvinnor är väldigt utsatta för. Liksom kvinnor som bär burka.
För solens strålar måste träffa bar hud, för att vi ska ha nytta av dem.

Skelettskörhet är ett stort samhällsekonomiskt problem, samt givetvis även förenat med risk för mänskligt lidande.

En annan bra D-vitaminkälla är fet fisk, så kvinnor, ta och käka lite makrill och gå sen ut i solen!

Vårdskandal igen

Starten på mitt nya liv med lampan, blev väl inte så lysande precis. För halv fem blev jag väckt av LillaVovven. Då ville han ut och lufta sig.
Väl inne igen, kröp jag tillbaka till sängvärmen. Men klockan fem började lampan lysa. Och vid halv sex satte vågskvalpet igång. Då hade jag med lätthet kunnat somna om, fast då var det ju dags att stiga upp.
Får göra ett nytt försök imorgonbitti.

Idag har jag läst om den här präktiga vårdskandalen. Det står att alla anställda på avdelningen har omplacerats. Var då, undrar jag? Dessa personer är uppenbarligen inte lämpliga att arbeta med människor.
Det enda rätta hade väl varit att avskeda både personalen och ansvariga chefer, då samtliga har misskött sitt uppdrag.
All heder åt vikarierna, som vågade göra anmälningar.

Ser ljuset

Idag har jag fått hem min lampa! Så från och med nu ska jag vakna glad som en mört och pigg som en lärka.
Något som också gör mig glad är att maken äntligen har förstått att jag vill ha ett badkar. Ett hörnbadkar med inbyggd massage.
Så nu bläddras det i broschyrer och letas på internet.
Äntligen lite ljuspunkter i tillvaron.

Längtan tillbaka och framåt

Längtar tillbaka. Till sånt här.


Eller det här.


Eller varför inte det här.

Bra nyheter

Äntligen! Såna nyheter vill vi ha.
Jag har nog en liten höstdepression, i kombination med mycket ledvärk.
Så jag tror att jag tar den här nyheten på största allvar.
Och om det skiter sig, har jag i alla fall haft korta stunder av njutning.
För all del, en viss viktökning kanske blir en del av resultatet. Men ska man gå upp i vikt, kan man ju göra det av goda kalorier. Som åstadkommer en hel del positiva effekter också.
Vikten går för övrigt upp ändå. För mig räcker det att passera bagarens skyltfönster.
Det får bli så. Kaffe och choklad får stå för glädjen en stund, nu i denna mörka årstid.
Man kunde ha haft värre böjelser.

Fredagsfräckis

Undrar när min tomma skalle ska fyllas på med lite ny inspiration? Jag vet inte vad jag ska blogga om, jag vet inte vilken mat jag ska laga. Jag är överhuvudtaget allmänt urblåst.

Äsch, jag tror jag drar en fräckis istället:

Det var en kvinnlig hjärncell, som förirrat sig in i en manlig hjärna. När hon kom in där, så var det helt tomt. Inga manliga celler alls.

"Hallå", ropade hon. "Var är ni?".

Då hör hon ett svagt, svagt ljud:
"Vi är här nere".

Dagens födelsedagsbarn

Kolla filmen. Drömbilen i den här familjen.
Så tokiga är vi.

Bra låt!

Den är bra!

Vakna i soluppgången

Hahaha! Tänker ni. Nu är hon riktigt lurad.
Kanske. Att jag är det. För jag har beställt en "Wake up light"!
Jag är ju så morgontrött, så jag tänkte att en sån kunde vara bra.
I och för sig är jag lunchtrött och middagstrött också. För att inte tala om kvällstrött.
Jag får nog ha lampan med mig till jobbet förresten!

Botemedel mot värk?

Jag fick lite frågor i kommentarerna häromsistens, om jag har provat olika behandlingar mot värken. Och jag kan säga att jag nog har provat det mesta. Jag har säkert lagt ner en hel eller åtminstone halv förmögenhet på olika preparat och behandlingsmetoder. Inget funkar.

Det som är bäst är nyponkapslar, samt riven ingefära. Sen ger ju förstås vanliga värktabletter också lite lindring.
Men som sagt, något annat har jag inte funnit, som kan ge smärtan en match.
Men jag tar tacksamt emot tips!

Dagens hund igen

Nu undrar jag verkligen vad som har hänt med hundarna i dessa dagar. Här är ytterligare en hund, som har varit ute på äventyr.
Sist det begav sig, så var det den här hunden, som förmodligen tyckte att livet var lite tråkigt och innehållslöst.

No brain, no pain

Tja, man kanske skulle ta bort hjärnan, för att slippa värken.
Eller också kan man ju se värken som ett bevis på, att man verkligen har en hjärna.

Dagens hundar

Här är det också en hund som har varit ute på äventyr.
Vad är det med dagens hundar egentligen? Se föregående inlägg.

Djurkyrkogården

Bilderna nedan är från en djurkyrkogård, utanför stan. Framför den fina stenen står en bänk, där man kan sitta och minnas sitt djur.
Djurens aska sprids på ängen, sen kan man göra en liten minnesplats, om man vill, innanför gärdesgården.
På den här gravplatsen ligger min mammas lilla dvärgschnauzer. En fin och hygglig liten hund.
Och jag kan lova att han aldrig skulle ha stulit en bil, på det här sättet!

Illa, illa

Den här bilden har sonen tagit på en konsert med Backyard Babies, för något år sedan. Inte för att jag är någon diggare av dem precis, men bilden är fin, härligt med det blåa ljuset i bakgrunden.
Bilden utstrålar energi. Det gör inte jag.
Är så extremt trött. Sover och jobbar, är det enda jag gör.
Till och med bloggläsning och bloggskrivande, har jag lagt åt sidan.
Då är det väl illa?

Vi firar idag med

Idag handlar väl alla bloggar om Obama, så därför tänker jag inte skriva något om honom.
Däremot tänker jag nämna att den här dagen, 5:e november, är speciell för mig av en helt annat anledning.
Det är nämligen vår bröllopsdag. Fast vi firade ju i helgen. Men ändå. Lite måste vi fira idag med.

Eh, vaa?

Fängelsechefen uppmanar Anders Eklunds medfångar att låta honom vara ifred, annars åker de ut!
Åker ut!?

Är det inte just det som interner vill, nämligen komma ut?

Heja Lars!

Trodde juryn verkligen att Lars skulle stå där som ingenting och sjunga schlager? Denne Lars som de tog med på grund av personlighet och orginalitet.
Nej, skippa tramset med alla töntiga teman och låt folk göra det de är bra på.

Två tips!

Ett tips på nytt användningsområde för IKEA-kassen!

Och så får ni ett musiktips!

Nyandligheten växer

Det står i tidningen att nyandligheten växer i Sverige.
Är det ett tecken på att vi inte mår så bra? Att vi känner oss rotlösa och otrygga?
Inte vet jag, men jag tycker att det är spännande. Har alltid varit intresserad av det som inte går att förklara. Det som kan finnas därute, men som inte riktigt syns.
Och om det fungerar som en slags tröst för människor, så kan det väl inte vara helt fel?

Toppenspa

Att fira silverbröllopsdag på Yasuragi, var en ypperlig idé. Så underbart härligt och avkopplande. Och så skönt för mina värkande leder att ligga i de varma baden. Och få fötterna scrubbade, masserade och inpackade.
Jag måste säga att jag är riktigt imponerad av stället. Allt, precis allt, var toppen!

Tjuvstart

Imorgon åker jag hit! Tjuvstartar genom att lyssna på lite Kitaromusik.

Tänk om jag valde fel!

Det är inte klokt vad fort saker och ting händer. Nu har jag fått flera jobberbjudanden från och med nyår, när mitt vikariat går ut. Tyvärr har jag knappt inte fått någon betänketid, utan svar skulle lämnas på stört.
Men nu har jag bestämt mig för att fortsätta inom hemsjukvården, fast i ett nytt distrikt. Det är också i centrala staden, fem minuters cykelväg.
Det bästa är att det inte ingår något äldreboende, utan det är enbart hemsjukvård. Inte för att jag har något emot de äldre som bor på ett äldreboende, utan det är arbetssituationen med brukare både "inne och ute" som är jobbig.

Jag hade ju egentligen tänkt tacka ja till arbetet inom psykiatrin, men nu blev det så här. Efter operation övertalning. Hoppas att jag valde rätt!

7 saker om mig

Jag har blivit utmanad av Znogge. Jag ska skriva 7 alldagliga och/eller knäppa saker om mig själv och sen utmana 7 andra personer att göra samma sak.

1. Jag har haft hissfobi, men det är nästan helt borta. Åker de flesta hissar obehindrat nu.

2. I 20-årsåldern stack jag iväg ensam på en resa. Den gick till New York, Los Angeles, San Fransisco och Hawaii. Idag skulle jag nog inte våga ensam på en sån resa.

3. När jag var cirka 10 år, kom jag tvåa i en sångtävling. Priset var en bussresa till Stockholm, med besök på Nalen. Där spelade Tages och Ola&Janglers. Tänk att mina föräldrar vågade skicka iväg mig på det.

4. Jag har åkt häst och vagn, under en vecka i Orsa Finnmark.

5. Jag har gjort flera flottfärder. Under en vecka åkte jag flotte på Klarälven. Jag har åkt på en liten bambuflotte, ner för en vild flod i norra Thailand. Och jag har åkt gummiflotte på en flod i Mongoliet.

6. Jag har svårt att säga nej. Tar på mig alldeles för mycket jobb och uppdrag. Sen mår jag dåligt på grund av stress.

7. Jag drömmer om att åka till Afrika och titta på bergsgorillor.

Det här blev ju nästan en reseutmaning. Och det är ju bland annat det som är knäppt med mig. Jag älskar resor. Gärna till ovanliga ställen.

Nu kan jag inte välja ut 7 stycken bloggare, utan vem som helst som har lust, får gärna göra utmaningen.

Måste gilla läget

Jag har varit till läkare och fått det bekräftat att det sannolikt är artros jag har i mina leder. Generell artros, vilket innebär att så gott som alla leder är drabbade.

Jag har ju fått höra det några gånger förut också, men jag har liksom inte accepterat diagnosen. Jag vet inte om det beror på att min mamma också är hårt drabbat av artros och numer är nästan orörlig. Vem vill bli som sin mamma? Inte jag.

Sen har jag alltid förknippat artros med väldigt gamla människor. Men min ledvärk började för många år sedan. Inte vill man då tro att det är åldersförändringar, som man är drabbad av.

Nu har dessvärre vår äldste son, 23-åringen, förmodligen också drabbats. Så då är det nog bara att ge upp och inse fakta. Det här är en ärftlig variant, som för varje generation har gått längre ner i åldrarna.

Det finns ju ingen direkt behandling, förutom värktabletter. Man kan operera, men som doktorn sa, man kan inte operera hela kroppen. Jag ska fundera på saken och i sånt fall välja vilken led som är värst.
Sen bör jag använda stödbandage, ortoser, till fotleder, knän och handleder. För i och med att brosket försvinner, så blir lederna instabila, vilket leder till att musklerna får jobba väldigt mycket. Det är också förklaringen till att jag är så trött jämt. Det här muskelarbetet är extremt uttröttande.

Nu måste jag lära mig att acceptera min diagnos, gilla läget, helt enkelt.
Fast lätt är det inte.

Res med mig

Jag vill resa! Har precis suttit och tittat igenom mina foton. Drömmer mig bort. Vill uppleva natur, spänning, nya miljöer och annorlunda kulturer.

Här följer ett axplock från några av mina resor:

Mongoliet, så annorlunda, så enastående vackert. Hästar, natur och givmilda människor.

Kina, muren och alla sevärdheter. Stort och mäktigt.

Prag, charmigt, mysigt. Stor, liten stad.

Italien, Markusplatsen i Venedig. Alla duvor, kanalerna, de fuktiga husen. En märklig stad. Unik.

Men Sverige går bra, det med. Till exempel Dalhalla. Exotisk skönhet mitt i Sverige.

Klicka på bilderna.

Jag vill åka nu!

50 år är ingen ålder

Här kan ni läsa om några glada födelsedagsbarn.
Och som sagt, 50 år är ingen ålder. I alla fall inte på en Smurf!

Så blir man snäll

Jag läste att man blir snäll och vill ge bort presenter, om man håller i en varm kopp.
Hmm, jag får nog servera min snörvlige man en kopp honungsvatten nu. Och ta en själv också, för den delen.
Tänk vad snälla och givmilda vi kommer att bli!

Sen ska vi titta på filmen "Babel". Gillade upphovsmakarens förra filmer, "Älskade hundar" och "21 gram".
Sen medverkar ju Brad Pitt i filmen, inte helt fel sällskap en lördagkväll.

Idoltrams

Jag förstår inte varför alla Idoldeltagare ska likriktas? Varför ska de stylas och göras om och låta och se likadana ut?
Varför får de inte behålla sin egenart och utveckla den? Självklart kan inte en soulsångerska konkurrera mot en gladpoppare, eftersom teman och styling går just i den riktningen.
Och en innerlig och känslofull sångerska som Anna har inte heller mycket att hämta.
Just Anna är en artist som jag skulle vilja se mycket, mycket mer av.
Men det ska vara den Anna som uppträdde den första gången.

Jag vinner

Nu har jag varit förkyld i sex veckor. Det känns som ett normalt tillstånd numer.
Igår insjuknade maken i en ordentlig förkylning. Och ni vet ju hur det är när en kille är förkyld.
Men jag tror inte att han slår mig i det här fallet. Den här kampen vinner nog jag.

Och just nu hör jag att någon vunnit en miljard på lotto i Italien. Det är den riktige vinnaren!

Dumt så dumt

Jag förstår att bonden Magnus inte har funnit kärleken tidigare. Med den människosynen. Att påtala att TV-dejten är knubbig och har glasögon och att det är lätt att gå ner några kilo, är faktiskt mer än lovligt dumt.
Vem tusan vill tillbringa sitt liv med en sån man?

Nu kommer kvartlivskrisen

Nu läser jag om kvartlivskrisen. Om människor som bränner ut sig, redan i tjugoårsåldern.
När jag tänker efter, är det kanske inte så konstigt att sånt händer. Vi lever i ett hårt tempo, inte minst människor mellan tjugo och trettio. Det är då allt ska ske.
Utbildning, skaffa arbete, göra karriär, träna, hitta kärlek, resa, skaffa barn, inreda ett hem osv.

Sen ska man vara nåbar, överallt, hela tiden. Unga människor går omkring med en mobiltelefon, oftast i handen. Tittar sig inte ens omkring, utan stirrar rakt ner i telefonen.

Jag tror inte att det är bra. Jag tror att hjärnor behöver vila ibland. Behöver få tystnad. Behöver få intryck från naturen och naturens ljud.

De största kraven på oss, är det vi själva som ställer. När vi är så kravfyllda, orkar vi inte ta emot krav från omgivningen. Vi är så fyllda av det vi anstränger oss för att göra och leva upp till, att det rätt som det är tar tvärstopp.

Det är då, vid tvärstoppet, som vi måste stanna upp. Ta ett steg bakåt. Bestämma sig för att det här inte går längre. Att det nu är upp till mig själv att dra i nödbromsen.
För att inte köra ända in i väggen!

Samson

Mjukt och stilla. Så vackert.

Äldrevården är inte alls så dålig

Jag läser här att fyrtiotalisterna förväntas göra uppror inom äldreomsorgen, den dag de är i behov av hjälp av densamma.
Jag tror nu inte att det kommer att bli något större uppror precis.

Jag har själv arbetat inom äldreomsorgen i åratal och kan bara säga att omsorgen har blivit allt bättre och bättre.
All omsorg utgår från individen och vad du själv önskar få hjälp med. Och dina önskemål får du i stort sett tillgodosedda.

Vad som däremot har blivit försämrat är personalens situation. Hög arbetsbelastning och låg bemanning är det som gäller.
Inte att personalen gör ett sämre jobb, för det gör de inte. Men det är slitigt och tungt, både ett fysiskt och psykiskt krävande arbete.

Då och då fylls media av skräckrapporter om den dåliga kvalitén på äldrevården. Speciellt vanligt i valtider förstås.
Och visst är det mycket, mycket som kan bli bättre. I alla fall när det gäller personalens situation. Får personalen det bättre, så får vårdtagarna det också. Det är enkel matematik.

Men det är få vårdtagare, både inom särskilt boende och i hemtjänsten, som har det så illa ställt som vissa artiklar vill göra sken av. För personalen gör verkligen allt för sina boende.

Något som däremot kanske inte förekommer lika mycket, är de anhörigas kontakt med sina äldre anförvanter. Nu för tiden är människor så upptagna och har nog med sitt, och att hälsa på eller ta hem de äldre släktingarna är inte alls lika vanligt som förr i tiden.

Jag vill mena att de äldre har det mycket bättre nu. Den sociala biten, med aktiviteter av olika slag, står i fokus inom äldrevården.
Däremot satsar inte kommunerna lika mycket på den medicinska kompetensen. Vi sjuksköterskor är ofta underbemannade och går många gånger på knäna.
Men vi, liksom all övrig personal, sätter alltid vårdtagarna i första rummet!

Kungen och klockan

Undrar om pappa Kungen har förstått det här med att den biologiska klockan, tickar på hos kvinnor över 30. Att det kanske inte alls blir en enkel match för Victoria att föra monarkin vidare.

Hennes syskon kanske inte heller kan utföra det uppdraget utan problem, eftersom de förväntas gifta sig efter storasyster.

Pappa Kungen är tydligen inte nöjd med valet av kronprinsessepojkvän. Att han sen själv gifte sig med en kvinna utan kunglig börd, har han tydligen glömt bort.

Det svenska kungahuset må ha väldigt vackra kungligheter, men något konservativare får man nog leta efter.

I vår herres hage

I vår herres hage finns många konstiga djur. Här är två av dem.

Först finansgrisen och längre ner fastighets-katten.



Känner du till några konstiga djur?

Skräp i rutan

Jag kan tycka att det är bra att Katrin får lämna sitt jobb på TV.
Att göra sig lustig på andras bekostnad är aldrig okey. Att gå så långt som rent förtal är än värre.

Det finns så mycket dynga i rutan. En större utrensning vore på sin plats.
Får hoppas att detta är början.

Också ett handikapp

Läste en artikel om ansiktsblindhet. Blev glad då jag insåg att det inte bara är jag som har det här problemet.
För vi är tydligen rätt många som är drabbade.

Intressant att läsa det här att det även kan gälla ens eget ansikte. Det stämmer jättebra på mig. Jag skulle aldrig kunna beskriva mitt eget ansikte och jag kan också haja till när jag ser mitt ansikte i en spegel.

Och att inte känna igen grannen, som har mössa på sig, det har jag upplevt många gånger.
Men har grannen alltid mössa, så är det mössan jag känner igen honom eller henne på. För jag har inga problem att känna igen kläder. Eller andra kroppsdelar, jag kan känna igen och beskriva folks händer eller fötter.

Dyslexi, som det står om, har jag inte. Men däremot svårt för siffror. Och kläder och smink och sånt är inte heller min grej.

Så mycket stämmer på mig.

Musiken i videon har inget med detta att göra. Det är bara en favoritartist med en favoritlåt!

Smakar det så kostar det

I allhelgonahelgen firar vi bröllopsdag, närmare bestämt silverbröllop. Det låter ju väldigt ålderstiget, det här med silverbröllop.
När man var barn, var tanter och farbröder som firade silverbröllop väldigt gamla.
Så gammal är ju inte jag!

Nåväl, vi hade bestämt att göra någonting roligt och annorlunda den helgen. Gärna en spa-upplevelse.
Jag letade igenom internet efter aktiviteter. Tyvärr visade det sig att allting är väldigt dyrt. Så ett tag var jag nära att backa.
Men sen började jag tänka som så, att silverbröllop firar man säkerligen bara en gång i livet. Så då får det kosta.

Därför har jag nu bokat ett dygn på Yasuragi-spa. Dyrt, förstås. Men som sagt, smakar det så kostar det!

Ansiktsblindhet

Jag har i tidigare inlägg, skrivit att jag lever upp till mitt namn, Imse Vimse. Nu kan jag bara konstatera att jag åter igen, har blivit varse att det namnet passar mig bra.

Häromdagen var jag på ett hembesök hos en äldre vårdtagare. Vi skulle ha en så kallad vårdplanering. Ytterligare några personer från kommunen var med, samt personens son.

Jag hälsade artigt och presenterade mig för dem. Sonen tittar lite förvånat på mig. En bit in i samtalet är det som om sonen vill säga mig något. Till slut kan han inte hålla sig, utan säger då att vi bor grannar.

"Eh, jamen... visst", säger jag. "Just det".
Jag hade nämligen aldrig sett karln förut. Trodde jag.

För till saken hör att jag har en släng av ansiktsblindhet. Inte bara en släng, enligt min man. Han är glad varje dag, när jag känner igen honom.

Och det här att träffa en person i ett nytt sammanhang, det är helt hopplöst. Möter jag till exempel mina grannar i en oväntad situation, så har jag jättesvårt att känna igen dem.

Jag brukar dock inte ge mig in i några förklaringar, eftersom det här handikappet är obegripligt för de flesta.
Jag hejar när någon hejar på mig, helt enkelt.

Misshandeln

Ja, vad ska man tro? Kan man tillfoga sig alla dessa skador själv?
Kan man slå ett blockljus så hårt i sitt eget huvud?

Ett som är klart är att både mannen och den unga kvinnan verkar vara trasiga människor, med svåra problem. Samtidigt som ingen av dem verkar ha någon insikt i vad deras respektive roller i detta drama har lett till.

Det är bara att hoppas att insikten vaknar och kommer upp till ytan. Innan dess lär ingen av dem vara mottaglig för hjälp.

En kväll med fyra män

Gårdagkvällen tillbringade jag tillsammans med fyra skojfriska herrar. Det blev väldigt mycket snack om underliv och sånt. Men det kanske man måste räkna med. Det är väl sånt som går hem.

Men roliga var dom. Var och en på sitt sätt. Vilka dom var?
Jo, det var Björn G, Soran I, Måns M och Özz N. Platsen var Uppsala nya konserthus.

Det var för övrigt mitt första riktiga besök i nämnda konserthus. Ett riktigt tjusigt ställe, med en fantastisk utsikt över hela staden. Väl värt ett besök.

Nej, nu ska jag ut i solen, gott folk.
Ha en underbar dag!

Arga mannen

Man biten av hundägare! Jo, ni läste rätt.
Det är inte alltid det är hunden, som är mest bitsk.

Morgondagen är idag

Tänk på att idag är den morgondag, som du bekymrade dig för igår.
Och så farligt blev det väl inte!

Något att bita i för en språkpolis

Ähum! Var ska man lägga Loppis saker då? För att inte tala om Loppis själ?
Och varför är det bara poliser som anmäles?

Fler arga lappar finns här.

Tack Marie

Tack snälla Marie, för den fina rubrikbilden!
Visst är den fin?

Är han bekant, nobelvinnaren?

Depp
Det är fortfarande lite höstdepp här på fronten. Förkylningen ger inte med sig. Har en envis hosta och ont i halsen.

Utbildning
Distansutbildningen i friskvård, som jag har sökt, är inställd. För få sökande. Till kursen som började tidigare i höstas, var det istället många sökande. Därför beslöt man att ordna en utbildning till. Men nu blir den alltså inte av, eftersom det var för få sökande.
Så snopet!

Arbete
Något som jag däremot blev glad över, är att jag har fått en förfrågan om jag är intresserad av ett vikariat inom kommunens psykiatrienhet, efter nyår. Det är jag. Har ju jobbat lite extra där under våren. Så jag ska dit och prata med chefen om någon vecka.
Det passar ju bra, eftersom mitt nuvarande vikariat sträcker sig året ut.

Nobel
Måste erkänna att jag aldrig hört talas om årets nobelprisvinnare i litteratur. Har redan glömt bort hans namn.
Någon som känner till honom?

Tusen bitar

Så bra. Gåshudsmusik för mig.

Till alla som kritiserar Rosa

Jag har tittat runt och läst vad man skriver i bloggvärlden om bloggaren Rosa.
De allra flesta verkar tycka att det har blivit en höna av en fjäder och att detta har fått alltför allvarliga konsekvenser för Rosa.

Men det finns undantag. Det finns de som är av en annan åsikt. Er vill jag fråga en sak:
Fattar ni inte att ni trampar på en människa som redan ligger? Hon är nere för räkning och ändå ska hon sparkas på! Det är vettlöst!

Tror ni inte att hon är medveten om och inser själv vad hon har gjort?
Fattar ni inte att hon har två barn, som läser alla hätska kommentarer och inlägg?

Jag vill också fråga hur ni gör på arbetet, läser ni aldrig på hemsidor eller i mail eller skriver mail som inte har med arbetet att göra?
Ringer ni aldrig privata samtal från arbetstelefonen på arbetstid? Kommer ni alltid i tid och går aldrig hem en minut för tidigt?
Och röker gör ni förstås bara på lunchrasten? För det där med fem minuters rast per timme kan ni glömma. Det står ingenstans i någon lagtext att det ska vara så. Däremot ska man ha rast efter fem timmar och då får man röka.
Och ni har väl aldrig heller talat illa om chefen?

Sveriges arbetsgivare måste vara lyckligt lottade, som har så lojala medarbetare!

Den ärliga bloggaren

Att skriva blogg kan ha sina risker. Jag skrev själv om min negativa inställning till pedofiler, på en blogg för något år sedan. Och blev överröst av elaka kommentarer.

Nu är det en annan bloggare som har råkat illa ut. Hon har bloggat lite då och då på sin arbetstid, men förmodligen är det inte där skon klämmer. Utan det är hennes uttalande om sin chef, som sticker i ögonen på nämnda chef.

Man kan tycka att första åtgärd i ett sådant här fall, vore att chefen kallar in den anställde för ett samtal. Och klargör att detta med bloggen får man sköta på sin fritid. Samt försöker reda ut den anställdes uppenbara missnöje med sin chef.

Nu gick det inte till så, utan kvinnan blev istället uppsagd från sitt arbete.
Företaget har inte tecknat något kollektivavtal och jag har förstått att facklig verksamhet inte har uppmuntrats på arbetsplatsen.

Jag har följt hennes blogg under lång tid och förstått att hon älskade sitt arbete högt och var en tillgång för företaget.
Att man har olika känslor för en chefsperson är inget ovanligt och att dryfta dem i en anonym blogg är inte heller ovanligt.
För många av oss bloggare, är bloggen en ventil och en fantastisk möjlighet att skapa ett kontaktnät. Det är utvecklande och många gånger lärorikt att vistas i bloggvärlden.

Att man sen skriver ett och annat som inte faller alla på läppen borde inte få så allvarliga konsekvenser, som det har fått i det här fallet.

Vem vill ha barnbarn?

Två av mina bästa vänninor ska bli mormödrar nästa år. Och vad ska jag bli?
Ingenting, förmodligen.

Skulle jag vara avundsjuk?... Va!... Nejdå, inte ett dugg!
Inte ett dugg avundsjuk är jag!

Jag...jag... eh...får nöja mig med en sjuk hund. Det...det räcker så bra.
Barnbarn...vad ska man med det till?

Till en kvinna

Musik till Rosa.

Kram på dig!

Var finns föräldrarna?

Har de här 13-åringarna inga föräldrar? Är det verkligen inte någon av deras föräldrar som undrar och intresserar sig för vad deras telningar gör om kvällarna?

Det är en förhållandevis liten ort, så det kan inte vara några problem att ta reda på vilka dessa ligister är.

De sociala myndigheterna måste agera, om nu de oansvariga föräldrarna inte gör något.
För att förhindra en framtida katastrof.
Tänk på Rödeby.
Gör det, innan det blir försent.

Besök på andra sidan

Jag är väldigt intresserad av det övernaturliga. Tror hejdlöst på allt sånt.
Men nu vet jag inte. En kollega här i kommunen har nämligen gjort ett besök på "den andra sidan".
Hon fick ett hjärt- och andningsstopp, men räddades tillbaka till livet av en annan kollega.
Nu har hon berättat att under sitt besök på "andra sidan", så hamnade hon i Västerås! Av alla ställen! Det är alltså dit man kommer.

Då får jag i alla fall inte så långt! Tre mil ska man väl kunna ta sig, när man vill spöka för någon man känner.

Leva på hoppet

Hoppfullt!

Det går bakåt

Bakåtsträvan!

Kärringsvammel

Maken har åkt iväg till Dalarna, med några kompisar. Det hade jag ingenting emot, tvärtom faktiskt.
Jag känner mig så trött och sliten, att en ensam helg känns som en gudagåva. Jag är inte ett dugg sällskaplig just nu.
Den j-a förkylningen vill inte gå över. Är till och med lite sämre idag.
Så nu blir helgen på mina villkor. Vilket innebär vila!

Jag åkte ner till stan efter jobbet, för att köpa lite mat och popcorn. Det är nämligen de enda snacks som jag äter, men maken avskyr lukten! Tänkte därför passa på att frossa i popcorn.

Tror ni att jag kom hem med det? Nej, naturligtvis inte. Däremot kom jag hem med en massa annat, som jag inte alls hade tänkt köpa.
Till exempel en moccabryggare. Ni vet en sån där åttkantig sak, som man ställer på plattan.
Det var utförsäljning i en presentbutik i stan, så då passade jag på att gå dit.
Men som sagt var, popcorn glömde jag bort.

Gjorde också ett besök på biblioteket. Kom hem med några böcker och två filmer.
Dels "Efter bröllopet", med Rolf Lassgård, dels "Gudomligt ingripande", som jag aldrig hört talas om. Det är en kärlekshistoria mellan en palestinsk man i Jerusalem och en palestinsk kvinna i Ramallah. Tydligen en film med galghumor och satir.
Ska bli intressant att se den.

Jag hade tänkt titta på Idol, men jag tycker att det blir mer och mer ointressant. Startfältet är en katastrof. Lars, Anna och Loulou är de enda som är värda att kallas idoler. Övriga kan gå hem och lägga sig!
Tycker denna surmulna, deppiga kärring!

Musik för den deppige

Deppmusik! Passar bra.

Att inte ta slut

Man ska väl inte gnälla på sitt nya jobb, men jag tycker att jag blir rätt utsliten på det där stället. Jag kom som en skänk från ovan, säger dom. Och det har jag nog märkt. En skänk som ska vara överallt tydligen, hela tiden.

Nu har jag så smått börjat säga ifrån. För arbetsbördan måste vara rimlig. Även för en vikarie.
Sex timmar om dagen, var det sagt att jag ska arbeta. Det har det inte blivit någon dag.
Men har man som jag, en gång tidigare kört in i väggen, så vet man att det inte är hållbart att ha så här hög arbetsbelastning.

Det var ju också anledningen till att jag tänkte studera i höst. För att komma ifrån arbetet inom den kommunala hemsjukvården. Efter alla års slit. För det är ett jobb som sliter.
Men nu är jag alltså tillbaka, på ruta ett liksom.

Ett glädjeämne är ändå att jag har anmält mig till en distanskurs i friskvård, på Folkuniversitetet. Den är helt på distans, så där behöver jag inte deltaga i några fotbolls- eller boxningsmatcher!
För hälsa och friskvård är någonting jag vill kunna ägna mig åt, när jag känner att jag har gjort mitt inom den kommunala hemsjukvården. Det känner jag i och för sig redan nu, men jag får härda ut resten av året. Då är detta vikariat till ända.
Och förhoppningsvis har jag inte tagit slut innan dess!

Söt och god

Så bra han är, Lars. Sjunger så man ryser. Rakt in i hjärtat.
Och söt som en karamell!

Vad är det för fel på folk?

En fjortonårig pojke på väg till skolan, blir brutalt nerslagen och misshandlad av ett gäng okända ungdomar.

Vad är det för fel på folk? Vad är drivkraften bakom detta meningslösa våld?
Polisen bedömer det hela som ett hatbrott, då pojken har ett utländskt utseende.

Ska vi som är vuxna verkligen acceptera det här? Ska vi acceptera att en fjortonåring inte kan gå till skolan på morgonen, utan att riskera sitt liv och sin hälsa?

Polisen har tydligen ett bra signalement på gärningsmännen, nu är det upp till allmänheten att förse polisen med tips, så att de kan gripas.

Stoppa våldet!

Bokmässa

Det har varit en intensiv helg. Tågresa ner till Göteborg i lördagsmorse. Flanerande på stan på dagen, på kvällen en fantastisk italiensk middag. Gick några kvarter bort från Avenyn och hittade en restaurang med mycket god mat och hyfsade priser. Priserna på Avenyn var mer än hutlösa.

På söndagen var det bokmässa för hela slanten. I början blir man alldeles till sig, när man ser alla kändisar, men mot slutet av dagen blir man rätt blasé. Jaha, en till tänker man, vad är det för märkvärdigt med det då?

Kändisarna var i olika kondition förresten. En del fräscha, andra mer tveksamma.

Köpte bara en bok faktiskt. David Batras bok om arga lappar.
När utbudet är så enormt, blir jag liksom lite handlingsförlamad och kom mig alltså inte för att köpa någonting mera.
Men trevligt var det.

På kvällen blev det tågresa hem igen. Måste ge en eloge till SJ, som höll tiderna helt perfekt.

Har känt mig rätt trött idag på jobbet. Förkylningen vill inte ge med sig. Nu är jag inne på tredje veckan.
Jag undrar vad jag gjort virusarna för ont, eftersom de tydligen bestämt sig för att ockupera mig på det här sättet. Har de inget annat för sig?

När jag drog ur kontakten

För några timmar sedan, lade jag mig på soffan för att vila en stund. Vad som hände?
Jo, ljuset blåstes ut, kontakten drogs ur, en klubba i huvudet och så vidare. Jag somnade och försvann totalt från omvärlden.
Det har varit så mycket den här veckan. Slutat på utbildningen, börjat på nytt jobb och den envisa förkylningen, som fortfarande sitter i. Så jag var nog helt enkelt utmattad.

Imorgonbitti åker vi till bokmässan i Göteborg, så det är väl bara att masa sig i säng och försöka sova igen.
Vi hörs och skrivs efter helgen!

Att jämföra mord med olycka

Nu är det väl ändå dags att plocka Silbersky ur rätten. Så empatilöst att läsa en dikt, som är skriven som tröst till den som genom en olycka orsakar ett barns död.

Lika illa är det att hävda att hans klient kommer att få bära bördan, av att ha tagit livet av ett barn och en kvinna.
Det måste kännas som ett hån för de anhöriga, att få höra något sådant.

Har Silbersky tänkt på vad dessa anhöriga kommer att få bära med sig resten av livet?
Det är inget som de har valt, men mördaren, gudbevars, kunde ha valt inte utföra sina handlingar. Han lär ju vara psykiskt frisk, sägs det. Är man det, har man alltid ett val. Och sina val får man ta konsekvenserna av.

Att genom en olycka orsaka en annan människas död, måste vara ohyggligt och plågsamt. För alla inblandade. Att jämföra det med mord är bara effektsökeri.
En egotripp för Silbersky.

Ett tips mot värk

Första dagen på nya jobbet. Jag kan ännu inte fatta att jag har mindre än en minuts promenad till jobbet!
Och till mina brukare och "mitt" äldreboende tar det max 10 minuter att gå, ännu fortare med cykel förstås.
Jag har aldrig jobbat i ett stadsdistrikt förut, utan alltid varit på landsbygden. Det har ju sin charm. Åtminstone sommartid. På vintrarna däremot, är det mindre roligt. Med hala och oplogade vägar.
Det är så skönt att kunna gå till jobbet och gå eller cykla dit jag ska under dagen. Motion får jag också, på arbetstid till på köpet.

Det här ett vikariat som varar till december. Sen får vi se vad det blir. Har fått förfrågningar från ett par ställen till i kommunen. Nu tar jag dan som den kommer. Jag tänker inte lägga ner hela min själ i detta. Vilket jag vanligtvis gör, med stressymtom som följd.
Därför är det så skönt att kontoret inte finns på det äldreboende som jag har hand om, utan jag utgår från ett annat ställe. Jag får nämligen så svårt att begränsa mig, när jag är mitt i smeten. Tar på mig mer och mer jobb och blir insyltad i allting.

Det är också en annan positiv grej som jag vill berätta om. Jag har ju alltid haft mer eller mindre ont i leder och muskler.
För några veckor sen var det riktigt besvärligt. Då fick jag tips om ingefära, av en annan sjuksköterska. Hon hade arbetat med en tysk läkare och av honom lärt sig att ingefära har god effekt vid ledbesvär.
Sen dess har jag hackat en bit ingefära och lagt i the, morgon och kväll. Och peppar, peppar, jag har blivit bättre! Så det vill jag verkligen rekommendera.

En väldans bra dag

Besök på nya jobbet idag och lillsonen hemma på snabbvisit. En helt okey dag, med andra ord!
Obs! Hästarna har inget med min dag att göra. Tyckte bara att de var så söta.